Jag bara gäspar åt tysta norrmän

NÖJE
pop Per Bjurman
pop Per Bjurman

Efter måndagens ogenerade

hyllningar av Ed Harcourt, Kathryn Williams och makalösa The Strokes kommer surmagade delar av bekantskapskretsen och frågar om det inte finns något lektor Lokko gillar som jag inte hoppar jämfota av upphetsning över.

Jodå.

Nu råkar jag hata den där idén om att man måste positionera sig mot andra och anses som patetisk och dum och osjälvständig om man för ofta faller för rekommendationer från kolleger med hög profil.

Jag är bara glad att jag i min omvärld och vänkrets har en Andres Lokko, med den kollen och den kunskapen - på samma sätt som jag är glad att jag har en Lennart Persson, en Mats Olsson, en Grållefar, en Pet Sounds-Stefan, en lo fi-Håkan, en Stefan Malmqvist, en Bomben-Gustav och en Sushi Boy Virtanen.

Men eftersom frågan nu är ställd på det småaktiga viset så... Kings of Convenience låter tråkigare än tåget i mina öron.

De kommer från Norge men verkar i England och utgör frontfigurer i en ny, lågmäld folkrock-våg, löst samlad under stridsropet - eller snarare stridsviskningen - Quiet is the new loud.

Som sig bör heter Kings of Convenience färska debutalbum just så också.

Alla som gör anspråk

på att "hänga med" är hänförda och ser dessa försynta norrmän och deras followers som tecken på att den brittiska musikscenen vibrerar av vitalitet igen.

Jag bara gäspar.

Inte för att "Quiet is the new loud" är direkt dålig - Kings of Convenience vet vad de håller på med, de gör sin folkrock som folkrock ska göras 2001.

Men det är så tråkigt. Så grått. Så torrt. Så yllekoftedoftande, marmeladkletigt" engelskt.

Tycker jag.

Men så har jag heller aldrig haft något till övers för de brittiska försöken att förena pop och folkmusik. Nick Drakes storhet kan inte förnekas, han är en av historiens största poppoeter, men inför resten av storheterna - Mother Earth, Fairport Convention, Soft Machine, Richard Thompson (klart överskattad) och ibland till och med John Martyn - känner jag samma instinktiva obehag som inför långa naglar mot svarta tavlan i skolan.

Men jag vet ju att somliga av er däreute tvärtom anser att just de namnen gjort den vackraste pop som överhuvudtaget existerar och ni ska förstås lite på Lokko även i fallet Kings of Convenience.

Per Bjurman