Jag kunde inte lämna mina byxor hemma

NÖJE
pop /Per Bjurman
pop /Per Bjurman

NEW YORK. De har varit med så länge.

Förmodligen skulle de dö av sorg om de tvingades stanna i en mörk garderob på Söder.

Så jag åker till New York med ett par byxor jag vet att jag inte kommer att använda.

Det är, som nästan alla brallor jag äger, ett par bruna manchester. Köpte dem, som nästan alla brallor jag äger, på Andy"s Chee-pees på nedre Broadway mitt emot Tower Records för sex-sju år sedan och har sedan dess burit dem med om inte stolthet så i alla fall förnöjsamt sinne.

Man skulle rent av kunna påstå de fungerat som mina favortiter. De har suttit så bra som ett par byxor kan göra på en kropp av den här sorten.

Men nu är de slut.

Finito.

Låren är så blankslitna

att Christer Abrahamsson skulle kunna använda dem som träningsanläggning om isen i Leksand går sönder igen och senast jag bar dem sa Puls-Malin att så där kan man inte gå omkring om man ska representera Aftonbladet.

Nej, kanske inte.

Men när jag packar stora väskan inför ännu en vecka på Manhattan och ser de gamla trotjänarna på en krok i den alldeles för trånga garderoben kan jag inte låta bli att plocka ner dem och, utan att någon ser, smyga in dem under skjortan med dry martini-knapparna.

Allt annat skulle kännas grymt

De har ju varit med så länge.

Sett så mycket.

Stått mig bi under oändliga dagar och nätter i både Borlänge och Tokyo, i Borås och Cleveland, i Finspång och Jersualem, i Ronneby och Barcelona, i Ljungby och Tuba City, i Motala och Memphis, i Koppom och - framför allt - i just New York.

Därför tror jag

att de skulle bli oerhört sårade och ledsna om jag drog till New York, där de ju växte upp, och lämnade dem bland andra persedlar jag inte vill visa mig i under resa.

De kan väl få hänga i den flashiga garedroben på Gramercy Park Hotel och bräcka de andra, mycket yngre plaggen med alla skabrösa historier utifrån världen.

Och ... ja, säg inget till Puls-Malin men en kväll, när vi ska ner till Handsome Dick Manitoba och hojta lite, drar jag trots allt på mig dem igen.

För en sista kväll tillsammans på Manhattan.

Det är de värda.

Skulle det vara så

att ni känner igen den här sortens resonemang från en annan krönikör, en som börjar på M och slutar på ats Olsson, har ni alldeles rätt.

Det är hans fel att jag blivit så här sjuk.

Skulle det dessutom vara så att ni hade hoppats att få läsa om musik i den här spalten kan jag meddela att The Strokes, Ed Harcourt, Rodney Crowell, Stephen Malkmus och Frank Sinatras insjungning av "Cycles" är bäst just nu.

Orsaker till extas

Per Bjurman