Nysningarna är inte störande

NÖJE
Kjell Häglund/ klassiskt
Kjell Häglund/ klassiskt

Tänk om världens vildaste liveinspelning, "Kick Out the Jams" med MC5 - ett distdränkt dån från sextiotalsslutets depraverade Detroit - hade störts av att en tomte i publiken sprungit upp på scenen och tokhostat rakt in i sångmicken några gånger i minuten.

Då hade inspelningen kasserats som obrukbar och rocken gått miste om sitt största livealbum.

Klassisk musik borde

rimligen vara minst lika infektionskänslig. Men många av de mest fantastiska liveinspelningarna av klassiska verk störs faktiskt av hostande tomtar i publiken.

Min förkylda favorit är pianocyklisten Richters enmansföreställning av Mussorgskijs "Tavlor på en utställning" i en grumlig fransk inspelning från 1959.

En kvinna och en man

hostar så hårt och högt att man omedelbart önskar linda in dem i ett tungt täcke och sänka dem i Seine.

Men rätt vad det är tystnar de av sig själva, övermålade med Mussorgskijs impressionistiska oljefärgsackord.

Livemusik blir desto mer magisk ju högre insatsen är från dem som spelar. Ibland kan det handla om dödsföraktande risker, som hos MC5, men ibland också om ålder och erfarenhet.

Som hos 70-årige Alfred Brendel.

Han har spelat Schuberts

pianosonater i hela sitt liv, men till skillnad från rockens gamlingar låter han inget gå på rutin när han gör några av dem igen på nya livedubbeln "Schubert Sonatas" (Philips).

Schuberts metod att kasta melodierna fram och tillbaka mellan skiftande tonarter och tempon, att komponera in livsavgörande språng i musiken, hade psykologiska syften och återgav svängningar i humör; mellan yttre och inre skeenden; mellan fantasi och verklighet.

Det går inte att spela dessa stycken (i alla fall inte om man heter Alfred Brendel) utan att sätta sina egna känslor på spel.

Samtidigt är just melodin så försåtlig, alltid så överskylande skön; som den enklaste, självklara livslinjen i Schuberts romantiska kaos av möjligheter.

Allt detta fingrar

Brendel fram inför en helt hänförd, stundtals både hostande och nysande, publik. Men störningarna stör aldrig, kanske av det enkla skälet att de är del i samma slumpmässiga men förtätade ögonblick som föder Brendels inspiration och får Schuberts grubblande skönhet att leva på riktigt.

Klassiska hits

Kjell Häglund (noje@aftonbladet.se)