Omoraliskt eller oemotståndligt?

NÖJE

Sitter på en middag med vänner och skämten glider in på bögiga fotbollsspelarnamn. Visst får man skämta om det, eller? Får man det men inte tycka om Elephant Mans version av Outkasts "Ms Jackson", där refrängen går "we burn all gay guys, this is for real"? Som anti-homofob borde man väl inte lyssna på den?

Träffar en kille från 165-clicken efter Eminem-konserten. Han tycker att den var bra men att det var lite obehagligt med drogsnacket framför kidsen. Ska jag påpeka att 165 arrangerade en gala för kids där Jägermeister var sponsor och att 165:s mest kända man Ken rappar om droger och att hans fans är kids?

Killen från 165-clicken kan i sin tur hitta brister hos mig, som att jag hoppar till av förtjusning när jag hör Elephant Mans "This is for real".

Wyclef Jean gjorde en konsert på Café Opera för en vecka sedan, för specialinbjudna. Mellan egna spår spelade han A-has "Take on me", House Of Pains "Jump around", Bob Marley och Elvis.

Wyclef är en mästare på att anpassa sig. I Jamaica för ett halvår sedan såg jag en liknande show. Men på Cafét hade han bytt ut mellansnacken och namnen i "freestylerapen". Som till exempel dancehall queen Carlene mot prinsessan Victoria (som fanns på plats) och i stället för kända riddims var det "vita" hits.

Wyclef visar sin guldskiva och tackar publiken. De har inte köpt hans skiva. De som har gjort det är inte inbjudna. Wyclef dissar rappare med guldkedjor och pratar om sina välgörenhetsprojekt. Om nu Wyclef bryr sig om de mindre välbärgade och sina fans, vad gör han då framför en liten klick kändisar, journalister och skivbolagsfolk? Och hur enkelt är det inte att få igång en bra fest om man bara spelar hits?

Man kan hitta invändningar mot Wyclef. Men man kan också vända på det. Han håller på i fyra timmar. När en av Caféts ansvariga försöker stoppa giget efter tre timmar knuffar Wyclef bort honom, dj:n slänger på ytterligare en hit och bandet plockar upp instrumenten. Eagle-Eye Cherry går spontant upp och sjunger med till "Exodus", lokala b-boys och andra förmågor blir uppbjudna på scen.

Till slut stänger Café Opera av strömmen. Det är imponerande med en stor artist som bjuder på sig själv så mycket. Det är befriande med en "hiphopartist" som är så fri i sitt tänkande. Och det var otroligt grymt att han i det lilla reggaesetet spelade Buju Bantons "Boom bye bye".

F´låt. Den är absolut inte moraliskt rätt. Men den är oemotståndlig.

Även Wyclef tycker det.

hiphop

Marimba Roney