Filmundret går förbi Dramaten

NÖJE
Ronny Olovsson/ nöje
Ronny Olovsson/ nöje

Jag förstår att etablissemanget inom svensk film- och skådespelarbransch ogillar Lukas Moodysson, Josef Fares och Reza Bagher.

Enkelt.

De tre valde bort Dramaten All Stars.

Det är klart att

det är jäkligt provocerande och hotfullt att inte Björn Kjellman fick huvudrollen i "Jalla! Jalla!". Och att inte Allan Svensson fick spela pappan med knock out-magen.

Typ.

Peter Haber, Stefan Sauk, Helena Bergström, Lena Endre, Micke Persbrandt...

Näeh.

Det börjar nog gå upp för en hel del branschfolk att "det nya svenska filmundret" går sin egen väg.

Inte nödvändigtvis via Dramatens sceningång.

Det ÄR en alternativ filmvåg. Med alternativa lösningar. Utan givna stjärnor. Utan gamla meriter i bagaget. Man gör sin egen film, sina egna historier - och - sina egna stjärnor.

Så när Sven Wollter på Guldbaggegalan storhjärtat pratar om att det inte finns någon generationsklyfta, utan att ung och gammal jobbar tillsammans, är det inget annat än önsketänkande.

Wollter får nog inte

någon roll i Josef Fares nästa film.

Knappast i Lukas Moodyssons heller.

Och jag tycker att det känns oerhört befriande.

Fares, Moodysson & Co har sparkat in dörrarna och nu viner korsdraget genom Filmsverige. Fares plockade ju in hela sin familj och några kompisar. Det blev film det med. Bra film.

Det är klart att det ställer saker på huvudet.

Scenskolan..?

Att de nya filmarna beskriver ett mångkulturellt Sverige är sant, men inte huvudsaken. Huvudsaken är att de på ett så avslappnat och skönt sätt bara gör film. För att det är kul, viktigt och - möjligt. Utan att ängsligt snegla mot branschens tungviktare. Utan onödig respekt.

- Det är inget problem. Vill man göra film är det bara göra det, säger Josef Fares.

Det är punkattityd.

Håkan Hellström säger samma sak:

- Starta ett band. Det är bara att börja. Alla kan göra musik.

På måndag är

det Grammisgala.

Där ställs också generationer mot varandra. Tomas Ledin, Ulf Lundell, Marie Fredriksson och Lisa Nilsson.

Och så Håkan Hellström, Feven, The Ark och Thomas Rusiak.

Grammisjuryn är nog lite mindre bakåtsträvande än Guldbaggejuryn.

Eller..?

Facit