fortsättning på intervjun med A-teens

1 av 4 | Foto: Sara Ringström
Marie.
NÖJE

A-Teens variant av rock ’n’ roll-livet, hurskamansäga, skiljer sig ganska mycket från andra, mindre nogräknade, artisters hotellvanor. I stället för sönderknarkade rum och vattenlekar i korridorerna kommer en beskrivning om när Dhani stod på huvudet, fick en knuff av Amit och sedan ramlade in i ett slags träjalusi på ett hotellrum i Japan. En jalusi som de senare lagade själva. Just det, jag höll på att glömma: de mimade till Britney Spears när de gjorde det.

Inte mycket till rock ’n’ roll.

– Ja, men tv-apparater är så jävla tunga, säger Amit och skrattar.

Marie försöker hjälpa honom.

– Vi får väl ställa den på en sån där vagn och sedan bara ”Ut med den här jävla tv:n”, säger hon och visar sitt bästa rockarfejs.

– Men då kan man ju inte titta på den? inflikar Sara och sätter punkt för den debatten.

Kontenta: De svinar inte alls på hotellen.. Men därmed inte sagt att de inte ibland kan gå från sina uppdrag som idoler och vara som tonåringar är mest. Även om det är svårt, för de är inte vilka tonåringar som helst. De blir igenkända på stan och till skillnad från andra ungdomar riskerar de inte bara en utskällning från föräldrarna om de dricker sig fulla. De riskerar löpsedlar och i värsta fall sätts även karriären på spel.

Kan ni ta en sån där patenterad ungdomsfylla, till exempel?

– Ja, men man kanske får välja sina tillfällen. Det är inte så att vi är bättre än andra, säger Amit.

Händer det att ni låter bli att gå ut på grund av att ni är kända?

– Aldrig, säger Amit och ironin osar.

– Jag skulle aldrig kunna gå ut på landet där jag bor? säger Sara.

– Täby, rättar Amit.

– ? på fredag och ha samma inställning som alla andra. Att kröka järnet och spy klockan elva på kvällen. Det är inte så kul, säger hon.

Då sveper ironistormen in igen.

Dhani: Om vi inte hade varit kända så kan jag nog tänka mig att varje fredag klockan tolv så hade det nog varit spyor i busken.

Amit: Visst. Då hade varit Maria Pol (klinik i Stockholm som tar emot ungdomar med missbruksproblem) för hela bunten.

Sara: Ja, eller hur?

De har inte alltid varit kända. Den 24 mars 1999 skrevs det ”Aftonbladet kan i dag exklusivt publicera bilder på de fyra ungdomarna och avslöja deras namn.” Innan det datumet hade de varit vilka ungdomar som helst med vilka ungdomsproblem som helst. Ett exempel på det är att Sara ett tag led av ätstörningar.

– Okej det var för länge sedan. Det är ingenting nu. Det kan vara ju vara folk som säger det ibland att ”Du borde gå upp i vikt” och det är ju jobbigt, säger hon.

De andra i gruppen tystnar och lyssnar andäktigt. Dhani hinner kläcka ur sig ett ”Men nu äter hon som en häst”, innan han också tystnar. Sara berättar vidare att det är okej att prata om det nu. Och att det aldrig gick för långt, att hon hann inse problemet i tid.

– Jag insåg själv att det var ett problem och det var väldigt skönt. Det kom aldrig till den punkten där jag ignorerade utan jag var alltid väldigt välinformerad. Det är? ja. Det är bra att gå igenom nåt sånt som person.

De andra i gruppen nickar instämmande och visst har de haft sina egna små kriser som stärkt dem som personer. Eller andra saker som sätter perspektiv på tillvaron.

– Jag har ju min bror som har varit blind sen födseln. Jag har lärt mig mycket av det. Att man inte tar allting för givet, berättar Marie.

Amit funderar länge och konstaterar att han haft det väldigt bra.

Men.

– Det var jobbigt ett tag med det här. Med hela kompisgrejen, att man saknade det. Det var jävligt jobbigt ett tag, säger han.

Dhani funderar längst. Han har en liten blödning i ögat som han drog på sig efter att ha satt cyklopet för hårt under ett dyk i Thailand. Och han försöker få medhåll av de andra att det kan kvalificera sig som kris.

– Då kände jag att jag höll på att bli blind och jag tänkte att nu jäklar ska jag? längre kommer han inte innan han börjar skratta okontrollerat. Han vänder sig mot mig och frågar helt sonika:

– Vad vill du höra?

Sedan, flyttar han blicken snett nedåt och ställer en ny fråga:

– Vad är det i den där väskan?

Fjollväskan innehåller frågor. Massor av frågor. Den öppnas och de attackerar den från alla håll. Här följer därför en autentisk utskrift av det som skedde därefter. Och, ja, precis så här lät det:

*Lådan öppnas*

Dhani: – Vad hette min första kärlek? Min första kärlek var på dagis. Det var Malin Skog.

Sara: – Jävla skit. Det var nog Dhani?

Dhani: – Äh men? Och sen när jag var kär i dig så var inte du i mig.

Marie: – Hur många barn ska du ha? Två är ett minimum och tre är det högsta.

Dhani: – Jag måste hålla med Marie här. Jag vill inte ha fyra då blir det nåt dagis hemma.

Amit: – Vad skulle du göra om du hade en vecka kvar att leva? Ja, jag skulle fan inte resa världen runt i alla fall. Jag skulle nog? skriva mina memoarer. Råskriva i en vecka. Eller vara med mina vänner.

Dhani: – Mycket tid med dem jag tycker om. Sen skulle jag ha dykt och klättrat i Alperna och varit på nåt varmt och skönt ställe.

Amit: – Frågan är om man inte skulle ta livet av sig själv? Fixa det på nåt värdigt och skönt sätt.

Sara: – När ljög du senast? Det måste ha varit när en känd kille ringde upp mig och frågade om jag hade pojkvän och jag svarade ”nej” fast jag hade det.

Vem var det?

Sara: – Aaron Carter.

Dhani: – Vilken är min största fobi? Jag? shit?

Sara: – Den där låten ”liiiving is eeeasy”? usch!

Dhani: – Jag har nog ingen fobi.

Sara: – Är det nåt du tycker är jätteäckligt?

Dhani: – Nej, jag tycker? Nej. Det finns inte. Sara?

Sara: – Jag är precis tvärtom. Jag är rädd för massor: reptiler, höjder, flygplan. Det är jävligt illa. Jag har drömt en massa mardrömmar om att jag kraschar och dör. Jag har drömt det en tjugo gånger.

Sara: – Vad är det mest intima du vet? Ja du? Jag vet inte hur man ska berätta det.

Amit: – Dubbelmacka?

Sara: – Jag vill inte svara på den.

Dhani: – Det mest kulturella jag gjort? När jag var på Naturhistoriska museet i fyran? Eller när jag var och såg de där inkapyramiderna i Sydamerika. Då kände jag mig kulturell.

Marie: – När jag var liten så gick jag på målarskola på Moderna museet. Det var guidade turer och man lärde sig jättemycket.

Sara: – När slogs jag senast? Det måste ha varit i går. Med min pojkvän, han får såna där ryck ibland och slår mig?

Marie: – Det där lät illa?

Sara: – ?haha? okej, han nyper mig då. På skoj. Och då försöker jag slå tillbaka, men jag är så svag. En annan gång som jag kommer ihåg det var när jag bet Amit i låret. Jag bet hål i hans lår. Jag tror att Marie också ska svara på den här.

Marie: – Jag tror att det var i fredags, då blev jag riktigt arg på Dhani, han stod och gallskrek när jag skulle göra en telefonintervju. Jag blev så jävla förbannad och så slog jag honom.

Dhani: – Vilken är världens äckligaste maträtt?

Amit: – Men kan vi inte censurera skiten så vi får lite roliga frågor?

Dhani: – Men jag vill svara. Jag tycker typ så här.. Ångkokt? aphjärna. Det låter väldigt äckligt. Men jag har inte smakat det.

Sara. – När bad jag någon om ursäkt senast?

Amit: – Men vad är det här för skitfrågor?

Dhani: – Hur mycket knark har du tagit? (skratt) En del. Vem är världens coolaste? Will Smith! Berätta om dina homosexuella erfarenheter? pass.

Sara: – Kan du jonglera? Nej, jag gick i en cirkusskola men kan inte jonglera ändå. Surt.

Amit: – Det sexigaste jag vet? Självsäkerhet, faktiskt.

Marie: – Ska homosexuella få adoptera barn? Ja! Jag tycker inte det spelar roll vilket kön föräldrarna har bara de älskar sina barn.

Dhani: – Kan jag röra nästippen med tungan?

Amit: – Det var inte din tur nu, vi skulle ju gå åt det här hållet!

Dhani: – Nej, det kunde jag inte.