Veckans singlar

Cousteau

NÖJE

The last good day of the year

(Palm Pictures)

Storslagen dramatik av förtjusande vackra stråkar och ett elegant sordinerat blås. Därtill en sångare med så mycket stilfullt balanserad melankoli i rösten att tankarna går till en riktigt inspirerad Scott Walker. Cousteau låter som en kornig svartvit 60-talsfilm där det regnar över tomma storstadsgator. Vårens vackraste pop?

Charlie"s Magazine

Sweet alibi

(EMI)

Sån här musik, traditionell amerikansk rock med orgelmättade rötter i country, kan så lätt bli lam och slät och strömlinjeformad. Men precis som på debutsingeln "Where the roses grow" i höstas får svenska Charlie"s Magazine till bra riv i elgitarrsträngarna, vilket ger en organisk atmosfär till låten. Och när Charlotte Berg tar i som mest, och bäst, går tankarna rentav till Maria McKee.

Rod Stewart

I can't deny it

(Atlantic)

Det är Gregg Alexander, mannen som under sitt alias New Radicals hade en hit med den rätt smittande "You get what you give" härom året, som totat ihop första smakprovet på Roddans nya album. Och det hörs. Låten påminner en hel del om nämnda hit, men melodin, precis som Rod själv, låter betydligt tröttare.

Dubstar

The self same thing

(EMI)

Det fanns en viss fräschör och spänning kring Dubstars möte mellan rosarött sötade melodier och maskinella beats när bandet kom fram i mitten av 90-talet. Här, på första singeln från kommande albumet "Make it better", har inte mycket mer hänt med britternas pop än att den samlat lite damm i hörnen och tappat en avsevärd del av hitkänslan.

Håkan Steen