En sjuk Black blir inte bättre

NÖJE

Frank Black

Plats: Kägelbanan, Stockholm.

Publik: Något hundratal.

Längd: En och en halv timme, drygt.

Bäst: I "It takes all night" är det nerv.

Sämst: Han är ju lite hängig - av förklarliga skäl.

Fråga: Ska vi vara glada för att sjuke Frank spelade - eller sörja att han inte var i toppform?

- I hope everything's alright, skrålar den buttre gitarrhjälten från Boston.

Det hade jag också önskat.

Krya på dig Det är inte lätt att gå ut och vara Mister Glöd i 90 minuter när man är sjuk och har feber, skriver Per Bjurman.
Foto: ANDREAS HILLERGREN
Krya på dig Det är inte lätt att gå ut och vara Mister Glöd i 90 minuter när man är sjuk och har feber, skriver Per Bjurman.

Men själv är Frank Black krasslig och kan bara ögonblicksvis leva upp till de förväntningar man ställer på en man av hans kaliber.

Det låter ju inte dåligt.

Tvärtom blir jag rätt imponerad av med vilken dynamik och precision och tyngd den före detta pionjären från klassiska Pixies och hans unga, spänstiga band, The Catholics, lyckas framföra materialet.

Jag föreställde mig ju att Frank Black höll sig med en ruffig punkattityd på scen, men ibland är det faktiskt mer styrsel i de här liveversionerna än de vi känner från skiva.

Ändå är det något som saknas.

Den där extra dimensionen.

Nerven.

Energin.

Men så är Black sjuk också, och har timmarna före spelningen legat i hotellsängen med feber och skit.

Då är det inte alldeles lätt att gå ut och vara Mister glöd i 90 minuter.

Man får förstå.

Men det är ändå beklagligt, för de få gånger det blixtrar till, som i briljanta "It takes all night" från nya fyrplus-plattan "Dog in the sand", hör man verkligen att en kväll med Frank Black i bättre form skulle kunna vara något i hästväg.

Så krya på dig, Herr Black - och kom sedan tillbaka.

Per Bjurman