Det är inte fult att vilja bli känd

NÖJE
Jessika Gedin / puls
Jessika Gedin / puls

Okej, okej, jag vet. Det här blir typ kapitel tusen i min följetong om vardagshyckleri, och: det är ett smutsigt jobb, men nån måste göra det.

Vi är omgivna av kändisar. Kändisar som uttalar sig om saker, kändisar som brinner för saker, paparazziförnedrade kändisar, självutlämnande kändisar och gud vet allt.

Våra gemensamma referensramar består till stor del av hänvisningar till kändisar, och jag säger inte att det är viktigast, jag bara säger att det ä r så. Och - eller hur? - kändisskapet lär ha sina fördelar:

A

. Det ökar ens möjlighet att få sex (vanligaste anledningen till att man börjar spela elgitarr)

B.

Det ökar ens möjlighet att få pengar (och jag menar inte bara karriärer som kändisbartender (dokusåpadeltagarsvarianten), föreläsare (programledarvarianten), stå upp-komiker (skådisvarianten) eller roa-storföretagen-på-omotiverat-kostsamma-firmafester (före-detta-a-listekändisar-typ-bedagade-Bondflickor-varianten).

C.

Man har möjlighet att bli allmänt älskad och omtyckt eller - åtminstone - ha en ständigt gångbar konversationsöppning ("Vet du inte vem jag är?").

Enligt en Netsurvey-undersökning

vill 8 av 10 bli kändisar. Av dem som tillfrågades ansåg hela 40 procent att människor som deltog i dokusåpor gjorde det för att bli kändisar, medan bara 10 procent skulle kunna tänka sig att delta i en dokusåpa för att bli själva bli kända.

Eh" Vänta nu" Alltså: andra gör det för att bli kända, men själv skulle man aldrig" Eller?

Om vi är överens om att det faktiskt finns vissa fördelar med kändisskap, hur kommer det sig då att det är så fult att säga att man vill bli känd?

Det finns inte en enda dokusåpastjärna som inte hellre skulle ligga inlåst i en liten låda med klägg och ormar och mörker än medge att de sökt till tv-serien med avsikt att uppnå framgång och kändisskap.

I stället urskuldar de sig på bästa Fröken Sverigekandidatsätt ("Näe, det var pojkvännen/moster Anna som skickade in bilden", eller: "jag sökte på skoj.") Och - allihop i kör nu!: "Det var bara en kul grej."

Varför skulle det vara trovärdigare att säga att man deltar i ett tv-program för att det är en "kul grej" än för att man vill bli känd och älskad?

För vilket av de två alternativen framstår egentligen som ytligast?

Jessika Gedin