1 av 2
NÖJE

Fortsättning...

Klubbarrangörerna anser att ravekommissionen och dess gelikar är problemet.

De är inte ensamma i sin kritik.

Ted Goldberg, docent vid institutionen för socialt arbete, Socialhögskolan, Stockholms universitet, som i 35 års tid forskat och skrivit böcker om narkotika, avfärdar kommissionen.

- Man kan i och för sig tänka sig att de tidigt får fast en blivande problematisk konsument av narkotika. Men det utgår från att vi har ett behandlingsprogram redo att sätta in, för att få in den här människan på den smala vägen, men det har vi inte. I stället blir det bara en bekräftelse på att man ska hata polisen, hata samhället.

Den statliga narkotikakommissionen presenterade i januari i år sitt slutbetänkande. Det bekräftar Ted Goldbergs bedömning. Det sägs att läget är mycket illavarslande, att narkotikapolitiken tappat balansen eftersom polisiära insatser dominerar framför förebyggande arbete, vård och behandling.

Polisiära insatser vars effektivitet dessutom starkt ifrågasätts.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) publicerade i december 1998 en undersökning av ravekommissionens insatser. I den står det bland annat:

ª Många av de gripna kunde inte bindas till brott. De hade i onödan utsatts för polisens tvångsmedel. Det ifrågasattes om kraven på effektivitet och rättssäkerhet hade uppfyllts.

ª En fjärdedel av dem som tvingades lämna urin- eller blodprov var oskyldiga, det vill säga de hade inte använt narkotika.

ª Ravekommissionens metoder har sannolikt liten betydelse för drogkonsumtionen.

Nyligen kom en ny undersökning från BRÅ - "Kriminaliseringen av narkotikabruk" - i den studeras effekterna i hela landet av den skärpta lagstiftningen. Där står:

ª Kriminaliseringen och straffskärpningen har inte haft nån avskräckande effekt på ungdomars drogvanor. Andelen ungdomar som testat knark har ökat under 1990-talet.

ª Författarna ifrågasätter om polisen ingriper på ett likvärdigt sätt oberoende av personens ålder, situation och geografiska tillhörighet.

ª Polisens utökade resurser har främst gått till insatser mot eget bruk, mot ringa och inte grova narkotikabrott (langarna).

Lasse Sandgren på ravekommissionen säger:

- BRÅ sågar vår arbetsmetod jäms med fotknölarna, men vi som jobbar därute, det är en helt ovetenskaplig åsikt, men vår känsla är att det har en jätteeffekt. Den respons vi får är framför allt från föräldrar. De hör av sig och säger: Tack för att ni upptäckte att Kalle eller Lisa håller på med droger, vi har anat att nåt pågått, nu har vi fått bekräftelse och ska tackla det.

Ingen forskning har hittills lyckats belägga denna jätteeffekt. Alla undersökningar pekar istället på att polisens taktik inte är nån succé. Förväntningarna har inte infriats. Däremot farhågorna. Redan i förarbetena till lagen om kriminalisering av narkotikabruk framfördes invändningen att dess tillämpning skulle innebära att folks integritet kränktes. Det har skett. Många oskyldiga har gripits.
I den mån man över huvud taget får komma till tals i massmedia utmålas man som drogliberal.

Ted Goldberg, docent.

Man ska också komma ihåg att innan nån tas med för urin- eller blodprov har en grovsållning gjorts, många fler oskyldiga än de som syns i BRÅ:s siffror har blivit tagna av polisen, lysta med ficklampa i ögonen (pupiller som inte minskar i storlek vid belysning indikerar att en person till exempel tagit ecstasy) och kroppsvisiterats, ibland in på bara huden.

Den som applåderar svensk narkotikalagstiftning och ravekommissionens arbete, till exempel Stockholms moderata socialborgarråd Kristina Axén Olin, tycker rimligen att kränkt integritet, liksom städer i skriande brist på dansgolv för techno, reggae och hiphop är ett mycket lågt pris att betala för minskat drogbruk. Många håller säkert med. Men narkotikabruket ökar.

Vad är poängen då?

- Personligen skulle jag vilja se nolltolerans inte bara mot narkotika, utan mot kaffe, tobak, alkohol, ja, allt. Men det funkar inte. Nu har polisen hållit på så här i tio år och det funkar inte. Man kan leda en häst till vattnet, men inte tvinga den till att dricka. Då måste man inse det. Och tänka om, säger Emilie.

Docent Ted Goldberg framför en liknande åsikt. Ett narkotikafritt samhälle är ett verklighetsfrämmande mål. En annan målsättning måste därför formuleras. I synnerhet som en överväldigande majoritet av dem som testar droger, till exempel Sveriges justitieminister Thomas Bodström, aldrig kommer att ligga vare sig sig själva eller samhället till last. Det är som med alkohol.

- De flesta som dricker alkohol är inte ett problem och definieras inte som ett problem. Sen finns det en grupp som har problem.

Den grupp av befolkningen som har drogproblem, cirka två-tre promille, hamnar enligt Goldberg i tungt narkotikamissbruk på grund av dess särskilda bakgrund: fattigdom, alkoholiserade föräldrar, konflikter i hemmet, psykiska problem, misshandel, sexuella övergrepp, diskriminering, misslyckad skolgång och så vidare" I sin bok "Narkotikan avmystifierad" sammanfattar han dem med ett citat av Bob Dylan: "När man ingenting har, har man ingenting att förlora".

Enligt Ted Goldberg är det kamp mot dessa människors livsbetingelser som behövs.

Svensk narkotikapolitik bygger på andra antaganden.

- Lagen är en logisk följd av den sorts tänkande som finns här i landet, att drogmissbruk överförs som en smitta, att vem som helst som provar droger kan bli en tung missbrukare på grund av att drogens kemiska egenskaper sätter individens vilja ur spel. Om man tror det, ja, då är det en rimlig åtgärd att se till att ingen provar droger och därmed att ingen blir fast.

Är premissen sann?

- Nej. Därför blir lagen för mig orimlig.

Existerar nån forskning som stöder teorin?

- Nej. Alla data som finns säger att den är felaktig. Som vetenskapsman anser jag det viktigt att åtgärder grundas på konkreta bevis, på forskning, men det är inte säkert att politiker resonerar så, narkotikapolitiken är ett fall där det uppenbart inte görs.

Varför?

- I den mån man över huvud taget får komma till tals i massmedia utmålas man som drogliberal, en ungdomens förförare, eller rent ut sagt en galning. I det klimatet finns inget handlingsutrymme för politikerna. Även de som redan är insatta i ämnet och förstår att det inte stämmer, deras händer är bundna. Det måste börja med en mera allmän diskussion, att det blir legitimt att ha en annan åsikt. Då skapas utrymme för politikerna.

Till dess jobbar ravekommissionen vidare som förut.

Tore S Börjesson