Solstollarna var inte bra de heller

NÖJE
Filip Hammar/ puls
Filip Hammar/ puls

Den traditionella

barnunderhållningen ligger uppenbarligen rätt risigt till. Astrid Lindgren-filmer, " Magnus & Brasse" eller "Mumintrollen" är inte längre några självklara succéer i videobandaren när mamma och pappa ska på knytis.

Det är mer taktiskt att trycka in Markoolios konsert i Globen. Eller några inspelade avsnitt av "Småstjärnorna", så att barnen kan leka Bubbles framför tv:n.

Att det är upprörande - och farligt - har vi redan fått förklarat för oss av såna som vet. För vad är det egentligen för manschauvinistiska signaler Markoolio skickar iväg till den unga generation som så småningom ska bygga det här landet?

Men det är dags att skaffa lite perspektiv och inse att det var mycket värre förr. Jag lovar.

När jag var hemma hos mina föräldrar i julas hade min syster - av nån obegriplig anledning - köpt en "best of" med "Solstollarna", en serie som parkerade i tv-tablån sommaren 1985. Den sändes varje morgon och jag kommer ihåg hur jag på den tiden dundrade upp ur sängen vid niorycket för att se Ulla-Bella-sekreteraren och den, på allvar, obehaglige Skumberg, som i en svart blottarrock letade wienerbröd i Köpenhamn.

De karaktärerna är visserligen rätt roliga fortfarande, men resten av serien är sensationellt usel- och politiskt inkorrekt. "Solstollarna" var nämligen en föregångare till "Baywatch", med det lilla tillägget att serien riktade sig till barn (och hade bättre kriminalhistorier).

Upplägget var enkelt:

Förutom lite sketcher och tecknad film skulle seriens gubbsjuka skapare, Ola Ström och Per Dunsö, frottera sig med unga tjejer som i djupt urringade baddräkter sprang vid strandbrynet och levererade platttityder. Ännu bättre blev det när popprinsessor som Samantha Fox kunde komma på besök och sjunga "Touch me" med tuttarna guppande framför kameran och med Öresund som en läcker fond i bakgrunden. Det var verkligen sommarlovs-tv, resonerade man på SVT:s barn-och ungdomsredaktion och ringde in Lili och Susie till programmet av bara farten.

Med "Solstollarna"

i backspegeln känns därför både Markoolio och "Småstjärnorna" rätt harmlösa. Vi har kommit ganska långt ändå.

Tänk på det nästa gång du trycker i dig ett danskt wienerbröd och ondgör dig över att "Vilse i pannkakan" inte får en ny chans på tv.

Filip Hammar