Blues-nissen Hellberg är punkare

NÖJE

Han älskar blues. Han hatar den också. Ibland.

- Det är med musik som med mat och kärlek. Det är fantastiskt. Men att tvingas äta nåt vidrigt, älska med nån man finner motbjudande, det är värre än att inte göra det alls, säger Nisse Hellberg.

Bluesen har en lång och fin tradition i att i förtäckta ordalag sjunga om det ena eller det andra, men i själva verket om fröjden i att knulla som en kanin på amfetamin. "Extrem aptit" är en sån låt.

Jag är inte rädd. Jag kan flyga.
Foto: MARIA ÖSTLIN
Jag är inte rädd. Jag kan flyga.

Det finns en musikalisk motsvarighet till att äta nåt vidrigt.

- Gary Moore. Han är riktigt kass. När bluesen bara är en ursäkt för att dra långa gitarrsolon. Jag hatar verkligen det.

Gary Moore och hans gelikar drar

bluesen i skiten. Nisse accepterar det inte stillatigande. "Ja, jag vill hellre ha en punkblues än nånting av det du ger, för jag har sett den jag älskar dragen i skiten mer och mer." Så låter det i öppningsspåret på soloalbumet "Xtrem".

- Jag vill slå ett slag för punkbluesen. Som det var på 50-talet. Det här otroligt råa som uppstod när elektriciteten mötte bluesen, när John Lee Hooker var i sitt esse.

"Xtrem" lever upp till idealen. Det gäller musiken. Texterna också.

- Genren kallas risque och växte fram på 1930-talet. Min favorit är "Drill, daddy, drill" med Dorothy Ellis. Den handlar om en snubbe som letar olja på hennes mark, och hittar han inte olja i ena hålet måste han leta i ett annat hål"

Nisse Hellberg har själsfränder i sin syn på blues. Han slår ett slag för de artister som ges ut på Fat Possum-etiketten (kolla in bolaget på nätet: www.fatpossum.com). Muddy Waters "Hard again" från 1977 är också ett bevis på hur riktig blues ska låta. "Extrem aptit" låter väldigt likt Muddys "I want to be loved" från den plattan.

- "Hard again" kom vid en så viktig tidpunkt i livet. Jag var 18 år och hade gillat blues genom Stones och Elvis men inte aktivt gått till rötterna. Sen kom den plattan och den står sig fortfarande som en klassiker. Ett album jag alltid går tillbaka till.

arkiv/Nisse Hellberg

Tore S Börjesson