The Arks stora revansch i Växjö

NÖJE

Lördagkväll i Växjö och smällkallt, neråt 15 minus, men det är ändå säkert bortemot 10 000 människor på Stortorget för The Ark ska äntligen få göra sin uppskjutna, hett efterlängtade homecomingkonsert.

Jag växte upp i Växjö och har sett The Ark på det här torget förr, 1993. Då var det inte riktigt lika många som brydde sig.

Så för The Ark är det revansch. Ola Salo är bara sååå lycklig när han vänder blicken bort mot Broqvists konditori och berättar om hur han och hans band satt där och drömde om att nåt sånt här nån gång skulle ske.

De spelar sitt stora anthem, ”Let your body decide”, och hela torget sjunger med så att små moln av ånga stiger över folkhavet. Sedan säger Salo, som fortfarande inte lärt sig stava till blygsamhet, att det väl är skönt att kronobergarna nu fått nåt annat att vara stolta över än utvandrarna på 1800-talet. Och just när han börjar kännas pinsam påpekar han att det är precis vad det handlar om, att man måste våga vara en idiot, måste våga göra bort sig, och att världen vore bättre om fler gick in för att vilja ha roligt i stället för respekt.

Torget jublar, The Ark stryker under med ”Let your body decide” och även om jag fortfarande inte älskar allt det här bandet gör inser jag nu, än tydligare, att det de gör är viktigt.

Efter bästa förmåga går de in för att kicka ut ironin, teoretiserandet och kreddpajaseriet från popmusikens dagordning och det är antagligen för att jag tar åt mig, känner mig lite träffad, som det berör så starkt.

The Ark har en attityd av ”don’t think about it – move!” och jag, som uppbär lön för att formulera tankar om popmusik i ord, kan inte låta bli att känna mig lite överflödig för ett ögonblick. För, som Ola Salo sa några veckor tidigare, på ett seminarium om låtskrivande på Popstad i Göteborg, under en diskussion om popens ursprung:

– Musiken kommer kanske från USA eller England från början men först och främst kommer den ju från radioapparaten.

Någon timme efter Ark-giget hamnar jag på en fest där This Perfect Day gör sin första spelning på tre år. Men gitarristen Rickard Johansson bor i Växjö nu och en kompis har fest.

– Och det är ju alltid kul att ses och lira lite, säger den andre gitarristen Evil Ove.

Vi får en hel räcka hits – ”Headache”, ”Fishtank” och rentav ”Pants worn through”. Hur kul som helst.

Även om jag brukar applådera band som lägger av i tid får någon gärna övertala TPD att göra fler gig.

Håkan Steen