Rocken har rest sig ur graven igen

NÖJE
Per Bjurman/ pop
Per Bjurman/ pop

Rocken har dött.

Och återuppstått.

Igen.

Våren 2001 börjar den må finfint.

I ”Almost famous” säger den grymme Philip Seymour Hoffman, i rollen som rockjournalisten Lester Bangs, redan 1970 (!) att rocken är död.

Det är ett påstående många sett sig tvingade att upprepa sedan dess.

Hösten 1999 hände det igen.

Då var rocken så ofattbart och definitivt stendöd att till och med en sån som jag var beredd att assistera vid begravningen.

När det vita gitarrhoppet står till Limp Bizkit på ena sidan Atlanten och Travis på den andra börjar det onekligen kännas som att det är dags att spika igen kistlocket.

Men bara ett drygt år senare händer det som till de mer självsäkra profeternas vrede alltid envisas med att hända.

Den reser sig ur graven, borstar dammet av den fula skinnpajen och börjar väsnas igen.

Tänkte på det

när jag här om veckan var och grävde i hyllorna på Other Music - den väldigt alternativa skivbutiken mitt emot det betydligt mindre alternativa Tower records på nedre Broadway i New York.

Där har man de senaste åren inte haft mycket för att hänga om man råkar vara såld på gitarrorienterad pop och rock. Det har funnits gott om skivor av den sorten. Men de har bara undantagsvis varit värda att lyssna på.

Nu känns det emellertid som att man kan hugga personaltipsen på den stora tavlan ovanför disken på måfå.

Det finns en ny hunger på rockscenen, en ny glöd, en ny vitalitet.

Hittills har väl denna nytändning mest tagit sig uttryck i spridda skurar snarare än i synbara vågor, men det är jävligt uppfriskande skurar.

I USA har till exempel The Strokes utfört en sensationell blodtransfusion på den dekadenta New York-rock som bott på museum sedan Moe Tucker gick i pension, Richard Hell blev poet och Johnny Thunders splittrade sista upplagan av Heartbreakers - och i samma land spelar Le Tigre nyfeministisk punk med sådan kraft och fräschör att man vill spöa nydemokrater bara man tänker på dem.

I England sprutar det

ung kreativitet om såna som Ed Harcourt, Starsailor, Badly Drawn Boy och - om man tar sig friheten att räkna in Australien - The Avalanche. Sen finns den löst sammanhållna rörelsen "Quit is the new loud". Den har jag personligen inte så stort utbyte av, eftersom den bottnar i en folkrock jag aldrig förstått, men det händer något nytt i alla fall.

Det gör det i Sverige också. Mazarine Streets, Hell on Wheels och Silverbullits färska storverk till album är inga tillfälligheter, tror jag. Det kommer mer.

Rocken lever.

Leve rocken.

Orsaker till extas

Per Bjurman