”Jag älskar den makalösa energin”

Det spelar ingen roll hur många

NÖJE

gånger jag åker dit.

Eller hur länge jag stannar.

Det blir aldrig vardag i New York.

Inte på riktigt.

Även efter tre månader i en trång lägenhet på tråkiga Upper East Side för sex år sedan kändes det som att tillvaron liksom intensifierades varje gång jag gick ut genom dörren.

Som att själva livet blev större.

Som att pulsen ökade, tempot höjdes, rytmen stegrade.

Den kicken kan man uppleva på flera platser. I Barcelona till exempel. Och i Tokyo. Men den är aldrig lika intensiv och aldrig lika ihållande som när man promenarar på Manhattan, som när man blir en del och slukas upp av New York Citys gatuliv.

Det har inte bara att göra med mängden människor – eller hur osannolikt stolta, gapiga och exhibitionsitiska de människorna är.

Inte heller med den tjutande, dånande, ilskna kakafoni av oljud som är stadens aldrig avklingande ljudkuliss.

Eller med storleken på byggnaderna, hetsen i den horribla trafiken, föränderligheten, de tvära kontrasterna, känslan av fara i ödsliga korsningar om natten eller skönheten i röken som stiger ur gatubrunnarna.

Det finns något mer.

Något som inte går att ta på. Ett slags elektriskt kraftfält som vibrerar i luften mellan skyskraporna och håller hela staden i ett tillstånd av overklighet.

Den alstrar en oerhörd energi.

Som visserligen också hotar att förgöra och rasera. Vid minsta gnista känns det som att New York och dess innevånare kan explodera. Den som sett ett stressat cykelbud komma för nära en irriterad taxichafufför i korsningen av Hosuton och Broadway vet vad jag talar om.

Men ändå.

Jag älskar den.

Jag älskar den makalösa energin i New York.

Och jag känner den fortfarande lika starkt när jag – ofast flera gånger om året – kommer på besök.

Varje gång.

Alltid.

Mer om New York

Per Bjurman