New York i baksätet

1 av 2 | Foto: sofia fransén
Självaste Per Bjurman mitt i taxi-vimlet.
NÖJE

Myten om att en vistelse i New York

känns som en lång, utdragen filmscen är aldrig så sann som när man åker taxi.

Det är i baksätet i en klassisk gul droska, på väg genom regnet längs nedre Broadway en sen kväll, jag förvandlas till Jonny Boy i ”Mean Streets”.

Eller till solkig, skäggstubbig, frustrerad spanare i ett fuktigt och hett sommaravsnitt av ”Kojak”.

Eller till en gåtfull främling i en Ed McBain-deckare, på väg till ett möte med farliga kartellmedlemmar i Chinatown.

Genom regndropparna som strilar över den immiga bilrutan syns människorna på trottoaren bara som skumma siluetter. Den blinkande neonen liksom förångas i en färgsprakande dimma och blandas samman med röken som stiger ur gatubrunnarna, extra förföriskt i regnet. De jättelika byggnadernas konturer löses upp och blir till mörka, hotfulla kulisser

Och plötsligt smälter verkligheten samman med myten.

Det blir film.

Det blir tv-deckare.

Det blir tveksam kiosklitteratur.

Det blir en längtansfull serenad av Mink DeVille.

Taxi i New York?

Jag vet inte varför just

det känns så cool, så mytiskt, så upphetsande.

Kanske är det för att den där gula bilen är en så typisk och så klassisk symbol för världens mest fantastiska stad.

Det lär finnas 16 000.

Men de känns som ännu fler.

Om man står högst uppe i Empire State Building och kisar med ögonen över avenyer och gator ser det ut som att hela Manhattan är gult.

Så totalt dominerar de gatubilden.

De finns överallt – hela tiden.

Det känns ju också som den utltimata New York-handlingen att ställa sig i ett gathörn och vinka till sig en av de där gulingarna. Man har sett det i hundratals filmer och tusentals tv-serier och man har all rätt i världen att känna sig salt och världsvan och new yorkig när man står där, lite blasé, med ena armen i luften.

Det går bra att busvissla också.

Och skrika ”Taaaxi”, med bred amerikansk accent.

Kom ihåg att bara övre delen av skylten ska lysa. Är den släckt är taxin redan tagen. Och lyser även de små lamporna på sidan är chauffören ”off duty” och på väg hem till sitt. Viftar man efter en sådan avslöjar man sig omedelbart som bonnläpp.

Nå, när man väl fått hejd

på en bil öppnar man bakdörren – ingen sitter någonsin i framsätet! – hasar sig in över den blå galonen i baksätet och sätter sig tillrätta. Sen böjer man sig fram mot luckan i plexiglasskivan som skiljer chauffören från passagerarna och säger, exempelvis, ”Lexington and twentyfirst” (det är oftast dit jag ska för där ligger ”mitt” hotell”). Föraren nickar, sätter på den lilla taxametern och kör.

Enjoy the ride.

Om trafiken tillåter kan det gå undan. Får chauffören upp farten på en aveny är det formel I och håll i hatten för de kör som biltjuvar.

Men det kan stå stilla också. Under rusning i midtown sitter man där man sitter, medan föraren hänger över tutan som en dåre – till absolut ingen nytta alls. Rör man sig ett kvarter på en halvtimme är det bra.

Har man otur blir det till och med bråk.

Taxichaufförerna är ju den fullständigt kalabalikartade New York-trafikens främsta offer och befinner sig ständigt på gränsen till sammanbrott. Vid minsta friktion brister det. Så sent som nu i februari åkte jag med en som precis vid Time Square tjuvade på gult och höll på att smasha ett par fotgängare. En storväxt kvinna blev rädd och dunkade handen i taxitaket. Chauffören tvärnitade, slet upp dörren och skrek:

– Fuck you, fat bitch!

Annars säger de inte så mycket.

Enligt legenden är New Yorks taxichaufförer världens mest snacksaliga, men det var förr. I dag svarar de flesta knappt på tilltal. Många talar dessutom bara nödtorftig engelska, ty yrket domineras av färska invandrare. Majoriteten har sitt urpsrung i den etniska gruppering som senast stod för en immigrationsvåg. Ett tag var det framförallt haitier som körde taxi, sedan unga män från Bangladesh. Nu börjar det bli väldigt vanligt med ryssar. Taxiyrket är första trappsteget på vägen mot förverkligandet av The American Dream.

Själv älskar jag att sitta och fantisera om de buttra männen. Vilka de är, varifrån de kommer, var de bor, vad de tänker på, vad de kan tänkas ha sett under sina oändliga skift i New Yorks alla stadsdelar.

Naturligtvis förvandlas de i mitt huvud snabbt till Travis Bickle allihop. Ja, ni vet, Robert De Niros odödliga karaktär i ”Taxi driver” – Martin Scorsese-filmen som upphöjde New York-taxin till religiös ikon.

Jag tror de sitter vid sin ratt och drömmer om det heliga regnet som ska komma och skölja gatorna rena from all the scum, all the filth, all the animals?

När man kommit till sin destination betalar man innan man kliver ur, och lägger på minst tio procent i dricks.

Det är aldrig lika dyrt som i exempelvis Stockholm, men kan kosta – i synnerhet med den mördande dollarkurs vi får leva med nu.

Men det är värt varenda dollar.

Man har ju fått åka taxi i New York.

Mer om New York

Per Bjurman