New Yorks nöjeshistoria

1 av 3
Gamle Andy.
NÖJE

Ingenstans har så många haft så mycket skoj?

New Yorks nöjeshistoria är historien om de allra coolaste klubbarna, de mest förföriska diskoteken, de häftigaste upptågen och – framförallt – den bästa musiken.

Följ Per Bjurman på guidad tur till platserna där det hände.

Studio 54

Det var här den internationella jetset-eliten höll sitt never ending party under diskoepokens gyllene år på sjuttiotalet. Utan tvekan historiens mest legendariska nattklubb. I dag en musikal-teater, men man måste ändå hit och sniffa i de glamorösa rester man med lite fantasi kan föreställa sig att Bianca Jagger, Andy Warhol och de andra stammisarna lämnat efter sig.

W 54:e gatan, mellan Broadway och åttonde avenyn

CBGB

På den här trånga, skitiga, pissdoftande och helt nerklottrade klubben uppstod det som kom att kallas punk. Television, Talking Heads, Blondie, Dead Boys, Patti Smith, Dictators och – framförallt – Ramones var regelrätta husband i mitten av sjuttiotalet. Då, när det verkligen ”hände”, var det på sin höjd några hundra välinformerade new yorkers som brydde sig men senare spreds de rabiessmittade gitarriffen från CBGB:s likt en epidemi över västvärlden. Än i dag kan man se i genomsnitt tre–fyra band per kväll.

Bowery, i hörnet Bleecker Street.

Max’s Kansas City

Ett slags flashigare föregångare och syskonklubb till CBGB:s, särskilt förknippad med Velvet Underground och de andlöst hippa kretsarna kring dem. De sexuella outcasts Lou Reed senare sjöng om i ”Walk on the wild side” hade ett hem här. Sommaren 1970 uppträdde just Velvet tio veckor i rad på scenen en trappa upp och avslutade med att spela in klassiska ”Live at Max’s Kansas City”. Andy Warhol var alltid här. Det var också till Max’s en ung David Bowie – då Jones – kom och såg och lärde sig. I dag finns en tråkig deli i lokalerna.

Union Square South, vid hörnet mot Park Avenue

Café Wha?

En av klubbarna sextiotalets folksångarscen kretsade kring. Är främst känt för att en viss Bob Dylan, nyanländ från Minnesota, gjorde sitt första framträdande här 1961. I juli 1966 blev Jimi Hendrix upptäckt här. I dag en rätt trälig turistfälla

115 MacDougal street

Copacabana

Minns ni den odödliga kameraåkningen i Scorseses ”Goodfellas”, när Ray Liotta tar Lorraine Bracco på dejt första gången? Det var på ”Copa”, femtiotalets eleganta hot spot, känt för underhållare som Ella Fitzgerald och Tony Bennett och för en well-connected publik. Det var här maffian hängde. Numer disco med salsa-inriktning.

E 60:e gatan

Apollo Theatre

Kanske mest känt för James Browns mästerliga livekiller ”Live at the Apollo”. Men den här konserthallen – mitt i hjärtat av Harlem – är hela den afroamerikanska musikkulturens Mekka. De flesta av 1900-talets stora inom svart musik har uppträtt här. Skyddat som ”official landmark” av staden New York och alltjämt ”kicking”. Hiphopens stora uppträder här och onsdagskvällarnas amatörtävlingar är fortfarande mäkta populära.

253 W 125:e gatan

Chelsea Hotel

Mytomspunnet bohem-hotell där vartannat namn i ambitiösare litteraturlexikon bott, älskat och dött. Bland dem Mark Twain och Dylan Thomas. Numer i första hand berömt för att Sid Vicious här, i rum 100, den 12 oktober 1978 mördade sin flickvän Nancy Spungen. Eller hur det nu gick till. Omsjunget i åtskilliga sånger. En minnesvärd är Leonard Cohens ”Chelsea Hotel No2”, där han minns Janis Joplin ”giving me head on an unmade bed”

23:e gatan, mellan sjunde och åttonde avenyn

161 W 4th street

Klassisk mark för såna där Dylanologer. På denna adress bodde guden under de mytiska New York-åren 1961–1965. Gatan syns på omslaget till albumet ”The freewheelin’ Bob Dylan” och omsjungs i låten ”Positively 4th street”.

The Palladium

En av de bättre rockklubbarna under sjuttio- och åttiotalen. Ska främst nämnas för att omslagsbilden till The Clashs ”London calling” togs här.

126 E 14:e gatan, mellan tredje och fjärde avenyn.

96–98 St Marks place

Ett foto av den här fasaden användes som omslag till Led Zeppelins album ”Physical graffiti”. I källaren ligger nu en klädaffär med samma namn. Här spelades också videon till Rolling Stones ”Waiting on a friend” in.

Brill Building

Svart, hotfull skyskrapa som kallas ”The Rock” och som i skarven mellan Elvis militärtjänstgöring och den brittiska invasionen var platsen där den amerikanska populärmusiken tog form. Här satt de stora kompositörerna – bland andra Lieber & Stoller och Goffin & King – och skrev hits på löpande band.

Även den då okände Phil Spector hade ett trångt kontor utan fönster. Där skrev han ”Spanish Harlem” åt Ben E King. Paul Simon, som en gång nobbades plats bland giganterna, har i dag sitt kontor här.

1619 Broadway

The Limelight

Gammal kyrka som gjordes om till flashig nattklubb i tidigt åttiotal. Vansinnigt hett ett tag. Mest turister i dag. Men ägaren och värden Peter Gatien är fortfarande en både omstridd och upphöjd ikon i natten.

6:e avenyn vid 20:e gatan

The Tunnel

En av åttiotalets hottaste klubbar, belägen i en gammal tunnelbanestation. Manhattans kändiselit flockades till både konserter, poesiläsningar och storslagna klubbkvällar. Har förlorat det mesta av sin status.

12:e avenyn, vid 27:e gatan

Ed Sullivan Theatre

USA:S första stora tv-stjärna, Ed Sullivan, sände sina shower härifrån – inklusive den mytomspunna då Elvis Presley kapades i bild för att hans höftrörelser ansågs för utmanande. Även Beatles framträdde här 1964. I dag spelar David Letterman in sin ”Late show” i samma lokaler.

1697 Broadway, vid 53:e gatan.

The Factory

Byggnaden finns inte längre men här, i skuggan av The Empire State Building, låg The Factory – studion där Andy Warhol, kanske den ultimata New York-bon, gjorde popkonst och stjärnor av Velvet Underground. Parkeringsplats nuförtiden.

231 E 47:e gatan

Radio City Music Hall

Prestigefylld och vackerkonserthall där Frank Sinatra sjöng sig till berömmelse under 50-talet. Ofta skådeplats för stora tv-galor och ceremonier. Samt en och annan rockkonsert.

6:e avenyn vid 50:e gatan

Record Plant

Stans kanske mest klassiska skivstudio. Bruce Springsteen gjorde ”Born to run” här, Jimi Hendrix gjorde ”Electric ladyland” och John Lennon höll på med sitt sista album just här när han sköts. Med lite tur kan man fortfarande se rockkändisar i kvarteren här omkring.

321 W 44:e gatan

Mer om New York

Per Bjurman