- Det är underbart att vara popstjärna igen

Det har varit tyst om Titiyo - Nu är hon tillbaka

1 av 3 | Foto: SARA RINGSTRÖM
Och här sitter jag och pratar med mannen i månen. Tänk vad kul det är. Fotografassistent: MATILDA HAWERMAN
NÖJE

I fyra år har hon levt på firmafest-spelningar och schampo-reklam. Men nu är hon tillbaka. Med en helt ny stil.

Hon gjorde ett album. Det fick bra kritik. Det gav henne en Grammis. Det sålde lika bra som feministisk kamplitteratur i Afghanistan.

Feministisk kamplitteratur säljer skitdåligt i Afghanistan.

Så en titt i plånboken och hon tackade ja. Ja till att i en reklamfilm sjunga om den alldeles speciella känsla man får av att använda schampot Finesse. Hon sålde sin röst. Inte sitt namn. Inte sin bild.

Men hennes röst är särskild.

Jag satt i biosalongen och två tankar kom oombedda till mig.

1) Jag MÅSTE köpa det där schampot.

2) Titiyo!

Kändes som om hon sjöng om ett trasigt hjärta som hade helats. Hon sjöng om ett schampo. Men det kändes som om hon sjöng om ett trasigt hjärta som hade helats. Det blev konstigt. Sjunga med känsla borde ju innebära att sjunga med maximal hängivenhet och maximalt allvar.

Rimligen har schampo inte riktigt så stor betydelse för Titiyo.

Den enda tänkbara slutsatsen var den här: en röst som berör är inte en röst som nödvändigtvis bärs fram av större hängivenhet och allvar än andra röster, det är en röst som har DET. Det betyder inte att den har mer att säga än andra röster, utan att den förmår säga det.

Titiyos röst har det. Det borde räcka.

"Extended", det album som hade rosats av kritiker och gett henne en Grammis, bevisade motsatsen. Det räckte inte på långt när. Hur lite det sålt vet hon inte. Vill inte veta.

- Så länge nån på skivbolaget inte ringer och berättar det med glädjetårar kan det lika gärna vara.

Därför: schampo.

- Gör man ett sånt jobb täcker det upp ganska mycket. Jag vill inte säga hur mycket det handlade om, men det var jättebra pengar. Det var lite jobbigt men jag bet ihop. I och med att jag fick skriva låten själv och Magnus (Frykberg, pappa till Titiyos dotter och musikalisk partner på hennes tre första album) producerade så kändes det ändå okej. Men visst, det var helt klart ett fall av att betala hyran.

- Om "Extended" sålt hade jag tackat nej innan jag ens visste hur mycket pengar det handlade om.

Det var inte bara det. Det var också företagsgig. Ring så spelar jag på personalfesten. Tveklöst ett mycket välbetalt slit, men knappast vad artistdrömmar vävs av.

Titiyo hade landat i det stora flertalets verklighet, av ekonomiska skäl tvingad att göra vad hon helst sluppit.

- Jag har gjort några företagsspelningar i månaden. Det bottnar inte enbart i att senaste skivan sålde dåligt. Det var också det att jag och Magnus Frykberg splittat upp. Tidigare hade jag levt trygg ute i hans barndomsvilla på Lidingö. Knappt haft nån hyra, lyft mammapenning, sjungit in plattor" Sen stod jag plötsligt ensam och skulle upp med 10 000 i månaden för en lägenhet. Det var en helt annan bag.

- Men lärorikt. Det har hänt att jag hamnat på nåt företagsgig och stått och sjungit för folk som inte alls varit intresserade. Människor som varit helt nån annanstans. Då har man känt sig som ett dansband. Men då blir jag kaxig. Ilsken. Nu ska vi ta och ordna upp det här! Fixar man det fixar man vad som helst.

Nu var det ingen lek längre. Länge hade det varit just det. En lek.

Det spelar ingen roll vem man möter i klanen. Det kan vara Titiyo eller halvsyrran Neneh Cherry eller styvbrorsan Eagle-Eye. De delar ett väldigt avslappnat förhållande till bransch och karriär. Tre fåglar i ett träd. Vi sjunger. What"s the big deal?

Ta Titiyos väg till stjärnstatus. Den började med att hon helt enkelt inte var intresserad. Hon växte upp i en storfamilj. Pappa var slagverkaren Ahmadu Jah. Hemma var det proggigt 1970-tal hela vägen.

Alla skulle lira bongos, göra yoga, dansa halvnakna.

- Tyckte det var skitjobbigt att vi såg så konstiga ut. Jag ville bara vara en vanlig hästtjej. Det här med musik framstod som oglamouröst. Pappa försökte engagera mig men gav upp redan när jag var på mellanstadiet.

Sen blir hon 17 och åker till Neneh i London och sjunger lite bakom henne i studion och Neneh säger att hon har en jättefin röst och Titiyo åker hem och sjunger ett tag med farsan Ahmadu Jahs High Life Orchestra och oj vad det går så står hon i kören bakom Orup på värsta Rock-Runt-Riket-turnén och efter sista spelningen wailar hon "When the saints go marching in" på fyllan på efterfesten och självklart ger det henne ett skivkontrakt rakt av och "Man in the moon" blir en fet hit och Kjell Alinge pluggar henne stenhårt i radion och debutalbumet blir en succé och hon kammar hem en Rockbjörn som Årets kvinnliga artist och gasen i botten och vrooom upp på singellistan i USA.

En miljon band i lika många garage kan ta sina hårda år och stoppa upp dem där solen aldrig skiner.

Tityo nådde toppen utan att ens formulera målsättningen att bli en artist i eget namn.

- Det gick så fort. Jag var överväldigad. Allt bara hände. Det var fantastiskt.

En sak är säker.

I det läget var det inte aktuellt att sjunga om schampo eller för företag. Kompromisser? Nej, tack.

- Jag har under alla de här åren jag haft kontrakt varit ganska kaxig när det handlat om att sälja skivor. Vadå? Den saken ordnar sig, liksom. Det har aldrig varit viktigt. Det har bara varit viktigt att göra bra skivor.

- Som när första albumet skulle lanseras i USA. Vi ville inte ha det omslaget. Inte den singeln. Ni ska inte komma här och komma! Punkattityd. Vi gjorde oss ovänner med bolaget och lanseringen rann ut i sanden.

- Den här känslan av att vilja sälja skivor kom upp i samband med förra plattan. Då fick jag för första gången känna på hur det var att inte sälja så mycket. Jag började se på sången som ett jobb. Ett yrke. Har aldrig uppfattat det så tidigare. I dag tänker jag efter lite före. Man måste tänka på sin framtid, säger Titiyo och skrattar (vad det verkar alldeles överrumplad över att en klyscha från den vuxna världen hoppat ur munnen).

Det är hemskt att tala till folk som inte lyssnar. Det är precis som om man inte finns.

I det läget blir man sårad och arg och ber de nonchalanta jäklarna dra åt helsicke. Eller inser att det man sagt inte duger.

- Jag kan förstå att folk inte gick och köpte "Extended". Gick knappt själv och köpte Mary J Bliges andra album. Trots att jag älskar henne. Jag visste lite hur det skulle låta. Och här hade jag för tredje gången gjort samma typ av skiva. Människor var inte längre nyfikna på Titiyo.

Det var inte bara musiken.

Det kändes som om hela livet var runt runt i en cirkel i stället för som det borde vara: på väg mot horisonten. Titiyo började vårstäda i tillvaron. Ut med det gamla. Det dammiga. Fönstren på vid gavel. In med luft och ljus. Nytt liv.

- Jag gick in i väggen, om än på ett skonsamt sätt. Jag kom till ett skede i livet där jag lämnade en epok bakom mig. Det var musiken. Det var privatlivet. Pojkvänner. Det kändes som om saker upprepades i mina förhållanden också. Inget kändes fräscht och nytt.

Nödvändigheten är alltings moder.

Hon lämnade en karriär av soul och r "n" b bakom sig.

Hade inte "Extended" kommersiellt floppat hade inte Titiyo i dag sett ut som en halvsyster till Chrissie Hynde med afrikanskt påbrå och haft en rock/pop-platta i bakfickan. Dessutom en platta där all musik skrivits av Peter Svensson från Cardigans. Det är stort. Peter är i särklass bland unga, svenska låtskrivare, oavsett vilka mått man mäter med.

Han parar egensinne och kvalitet med global, kommersiell genomslagskraft.

Ta "Love has left your eye".

En countrybluesballad på en bädd av moderna beats som mellanlandar på Jamaica och hämtar med sig en reggaebasgång och flyger vidare till slutdestinationen - Kina. Men samtidigt sitter i radion som en brasiliansk frispark sitter i krysset.

"My heart won" skippar mellanlandningen på Jamaica och nöjer sig med att knyta vänskapsband mellan USA och Kina.

"Time" låter som Metallica i Armanikostym.

"1989" kan få vem som helst att skaffa körkort. Den perfekta bilåkarlåten en solig dag vid kusten.

"Show" och "Given thing" rockar hela huset. Men på ett distingerat sätt.

Ja, finns det nåt som är gemensamt för alla elva låtarna på Titiyos nya platta "Come along" är det elegans. Musik som knallar ner för catwalken.

- Det har känts jätteskönt att sjunga in låtarna. Jag har fått precis samma rysningar av det här som av det jag sjungit in tidigare. Jag gillar touchen av vemod. Mina tidigare plattor har ibland varit för vemodiga. Här har vi hittat en balans, positiv musik som ändå är vacker. Det är det vackra som får mig att vilja sjunga. Konstigt egentligen, att skivan blivit så tydlig som den är"

Konstigt?

En unik röst. En unik låtskrivare.

Vore konstigt om det inte skulle resultera i en skiva med identitet. I så fall konstigare att Titiyo inte tänkt tanken pop och rock tidigare. Det beror på att pappa är från Sierra Leone.

- Jag kände i tonåren att jag ingenting hade i rockvärlden att göra som jag såg ut. Och det var inte förrän jag gick ut gymnasiet, där jag i två år hade släntrat omkring på distribution- och kontorslinjen utan att veta vad jag skulle ta mig för, jag började intressera mig för musik. Det var just då svart musik för ungdomar slog igenom: Michael Jackson, Fame och allt" Helt plötsligt skulle man se ut som jag. Då var man allra hippast. Som svart blev soul en trygghetsgrej. Mitt revir. Sen vill man inte ge sig in på nya territorier utan håller sig till det man kan. Dessutom älskade jag soul.

I dag är det annorlunda.

Titiyo rabblar i snabb takt artister som snurrat på skivtallriken på senare tid: Soundgarden, Chris Cornell, Chrissie Hynde, Jeff Buckley, Radiohead, The Sundays (" Harriet Wheeler är en av världens bästa sångerskor"), Metallica, Richard Buckner, Emmylou Harris"

Känns som ingenting är omöjligt längre. Titiyo rockar. Ska det hålla i sig? Var tar det slut?

Det är frågan.

Nu har Peter Svensson komponerat ett album, producerat av Cardigans producent Tore Johansson, ett sound är etablerat och det är tänkt att ta Titiyo ut i världen. Det enda sättet att följa upp det albumet är rimligen att samla ihop samma lag en gång till. Men Peter har ett band att tänka på.

Den här gången föll det sig så att Cardigans befann sig i en paus.

Nina Persson färdigställde sin soloskiva. Alla i bandet var sugna på prylar vid sidan om.

Nästa gång"

- Mmm. Jag vet. Det är det enda jag kan tycka är lite läskigt, att jag är så beroende av andra människor. Men det brukar alltid falla på plats ändå. Just nu är det bara kul. Det är en bra grej med att ta långa pauser. Man blir arbetssugen. Det känns underbart att bli intervjuad och fotad, att vara popstjärna igen, säger Titiyo.

Tore S Börjesson