”Ingen brydde sig längre om mig”

NÖJE

- Ingen brydde sig längre om mig. Du vet: Vi måste filma Bob! Vi måste filma honom innan han ändrar sig och drar! Det var hysteri”

Bob Dylan tog sig en slö titt på kalabaliken. Han fick instruktioner av regissören, men svarade inte på tilltal, om det inte var Wyclef som talade.

Dylan sa med låg röst till honom.

- Känner inte den där regissören till att jag gjort det här i 30 år? Killen är en idiot.

Det är inte bara det.

Det är också det att Bob i videon bara sitter där i vänthallen bland övriga resenärer och håller takten med ena foten medan Wyclef sjunger:

I can’t work a 9 to 5

so I’ll be gone ’til November...

Det är remarkabelt. Ja, så remarkabelt att man snudd på glömmer bort att Wyclef på sitt aktuella album ”The ecleftic - 2 sides to a book” lyckades få Whitney Houston att göra en skit (ett musikaliskt mellanspel). Där sjunger hon:

If I wake up in world war three

and see destruction and poverty

and I feel like I wanna go home

it’s okay

as long as Wyclef is with me

Man använder inte Whitney Houston som krydda. Man gör inte det. Wyclef gör det.

- Hon är från New Jersey. Jag har bott i New Jersey. Det är allt. Och hon vet att jag vet att hon är en av alla tiders största sångare, säger han.

Det hör till vanligheterna

att supergrupper pausar/splittras och att deras medlemmar då släpper soloskivor. Oftast blir det skit av alltihopa.

Inte ens nån av medlemmarna i Beatles lyckades få till ett rakt igenom stort album.
Det viktigaste budskapet just nu är: Döda alla fördomar

Men Fugees. Herregud. Om talang kunde vägas på våg skulle det bandet väga tyngst. ”The miseducation of Lauryn Hill”, hur bra är inte den? Wyclefs två soloplattor är också där uppe. Det är inte Pras ”Ghetto supastar”, men nästan. Till sommaren går de in i studion för att göra uppföljaren till ”The score”.

Wyclef är redan i studion. Han är i färd med vad han ser som ”The carnival” del två. Plattan ska kallas ”The masquerade”. Han funderar på att sampla ABBA. Han drömmer om att göra en duett med Stevie Wonder och för Wyclef är det nära mellan dröm och verklighet.

Allt började på Haiti. Han föddes där.

- Där finns en hel kultur baserad på trummor. Det är som i Bahia i Brasilien. Jag växte upp till ljudet av trummor, började själv lira på dem när jag var fyra och utvecklade en stark känsla för rytm. När jag flyttade till USA fick jag avgörande upplevelser av Miles Davis album ”Bitches brew”, Bob Marley, Marvin Gaye

Du var bara barnet när du kom till USA, men Haiti är fortfarande viktigt för dig?

- Det är fundamentet i allt jag gör, att jag kommer från tredje världen. Min familj flydde undan förtryck, våld, politiska problem” Det är ur det perspektivet jag ser på allting. Jag är en flykting. Det är dem jag representerar. Det är en rörelse och den blir bara större och större.

Representerar dem, hur då?

- Genom min musik. Den är mitt verktyg. Kolla på Sverige. ”911” har gjort mig stor här, men när folk köper mitt album kommer de också att höra låtar som ”Diallo” och bli medvetna.

Amadou Diallo, en immigrant från Västafrika, sköts ihjäl med 41 skott i Bronx för tre år sen av fyra New York-poliser, bara 19 år gammal. Han skulle ta fram sin plånbok. Poliserna tog för givet att han skulle ta fram en pistol (han bar ingen).

De tog det för givet för att han var svart. Det anser Wyclef och många med honom.

- Det viktigaste budskapet i dag är det här: Döda all fördomsfullhet!

- Jag menar, tänk på alla vackra kvinnor därute: blondiner, brunetter, asiater, svarta” Så fan heller att jag tänker vara fördomsfull, säger han och skrattar.

Samma ideologi genomsyrar

Wyclefs musik. Därför heter hans senaste album ”Ecleftic”. En ordlek på eclectic (eklektisk på svenska). Det vill säga att begagna sig av idéer och motiv från olika håll.

Vitt och svart, Pink Floyd, reggae, r&b, disco, kubansk folkmusik, hiphop och country ( Kenny Rogers!). Allt ryms sida vid sida. Ett perfekt mångkulturellt samhälle i ord och toner.

Många andra svarta artisters estetik bygger på konfrontation. Som Chuck D i Public Enemy rappade i ”Fight the power”:

Elvis was a hero to most

But he never meant shit to me you see

Straight up racist that sucker was

Simple and plain

Mother fuck him and John Wayne

Cause I’m black and I’m proud

- Fatta en sak, jag är ingen mjukis. Jag känner Chuck D mycket väl. När han säger fuck Elvis så använder han Elvis som symbol för en tidsperiod. För att få folk att lyssna. Elvis var inte rasist för att han ville vara rasist, han var rasist för att alla var rasister då. Du vet: Sätt niggern längst bak i planet. Niggern kan inte sitta här framme. Alla sa och tänkte så. Chuck D säger egentligen: Fuck racism. Det säger jag också. Men jag gillar ”Hound dog” med Elvis.

Första delen av texten:

Tore S Börjesson (tore.borjesson@aftonbladet.se)