Musikbarn med tonsatta känslor

NÖJE

Bolsjojbaletten kom till stan. Jag var kanske elva och hela Härnösand var fyllt av förväntningar och kyrilliska bokstäver, och alla vi flickor som varit fjärilar i Putte i Blåbärsskogen längtade efter egna tåspetsskor och Stadshotellet vimlade av Prima Ballerina

Assolutor.

Maja Plisetskaja skulle kanske vara döende svan och teatern var fullsatt och scenen mörklagd. Först hördes bara frasandet av balettkjolar i kulisserna? och sen kom musiken. Chatjaturjans ”Spartacus”. Och på fem sekunder förvandlades publikhavets spända inandning till förvånat gapskratt. Spartacus? Vad är det? Det vi hörde var ledmotivet till ”Onedinlinjen”.

Det är lätt att associera till musik. Vi har tonsatt allting. Som Pavlovs hundar är vi präglade att rysa av ”Psycho”-fiolgnissel eller atonala barnkörer (en klassiker i skräckfilmssammanhang), pianomusik – helst Chopin eller Satie – ackompanjerar författarporträtt på SVT eller medelålderspassion (som i ”En förälskelse”) och när stråkorkestrarna når crescendo vet vi att ET aldrig mer kommer tillbaka och det är dags för underläppen att darra och tårkanalerna att svämma över.

Soulen blir alltmer annekterad av reklamvärlden och får oss att dricka kaffe, klä oss som mogna kvinnor och åka på charter, och sjuttiotalssvensktoppen gör oss nostalgiska och sugna på öl och mineralvatten.

Tevesporten är oväntat samtida och har ingått ett lyckligt traileräktenskap med technon medan barnprogrammen fortfarande får hålla till godo med tvärflöjtsdrillar.

Det finns ingenting, i n g e n t i n g, som inte kan förhöjas eller förtydligas av musik. Det visste vi redan på stumfilmstiden.

Gamla Alphaville-låtar får oss att sentimentalgrimasera och efter att ha sett ”Almost famous” måste man spela alla Led Zeppelins skivor och läsa om Pamela Des Barres nätter med Jimmy Page för att musiken inte ska sluta när eftertexterna rullat färdigt.

Vi är musikbarn. En nynnande nickande dansande generation med känslorna tonsatta i refränger och stick och verser och solon.

Och när jag tjugo år senare ger Chatjaturjans ”Spartacus” en ny chans är det inte längre engelsk rederisåpa jag tänker på, utan hur korkoplastgolvet i Härnösands teaterloger luktade och hur det viskande frasandet av ryska balettkjolar kan få en storskrattande publik att tystna, lyssna, trollbindas och bli förändrade för livet.

Jessika Gedin (puls@aftonbladet.se)