Förlorade i jakten på rättvisa

1 av 5 | Foto: SONY MUSIC
De fyra är bara tre, vad som händer nu får vi se, vem som axlar Zacks roll, bara det blir nån med koll, låt oss be.
NÖJE

Interna politiska konflikter vände Rage Against the Machine mot sig själva i stället för det som verkligen spelar någon roll. Kampen mot systemet.

Puls Tore S Börjesson har synat bandet i sömmarna.

Han hade öppnat garagedörren. Där. Framför ögonen. Dinglade en snara att hänga sig i.

En påminnelse. Du är inte en fullgod människa. Du är en nigger.

Han skulle hämta sin cykel. Han fick sitt existensberättigande ifrågasatt.

Det var sällan rasismen i Libertyville, Illinois, var så påtaglig under Tom Morellos uppväxt. Men den fanns där och hängsnaran gjorde att han aldrig glömde bort det.

Först blev han rädd. Därefter arg. Sen lärde han sig lira elgitarr via artister som Alice Cooper, Led Zeppelin, Kiss" Av Clash lärde han sig att det kunde förenas med radikal vänsterpolitik.

2+2=4. Den 13-årige pojken växte upp och bildade Rage Against the Machine.

Men först hade han tagit en examen på Harvard University. Utbildad och arg och beväpnad med en skrikande elgitarr. Perfekt.

Vänta.

Han hade en farsa också. Han, farsan, Ngethe Njoroge, hade varit en av ledarna för Mau-Mau-gerillan. Den växte fram i Kenya på 1950-talet. Den slogs mot kolonialmakten England och för afrikanernas rätt till jorden. När Kenya den 12 mars 1963 förklarades självständigt blev Ngethe en av landets första representanter i FN.

Vänta.

Han hade en mamma också. Mary Morello. Lärarinna. När förre vicepresidenten Al Gores hustru Tipper Gore på 1980-talet drev hård kampanj för textcensur bildade Mary organisationen Parents for Rock and Rap.

Det väckte uppmärksamhet. Hon blev intervjuad av CNN och Oprah Winfrey. Hon sa:

- 2 Live Crews texter ("Lay the bitch on the bed, flat on her back/Hold her legs up high, make the pussy splak") är inte min grej. Men jag gillar beatet. Jag gillar i än högre grad första tillägget i den amerikanska konstitutionen som stadgar yttrande-, religions- och mötesfrihet.

När Tom Morello flyttade

till Los Angeles mötte han Zack de la Rocha. Zacks pappa, Beto, var en chicano, det vill säga han bodde i USA men var av mexikanskt ursprung. Han var också en religiös fanatiker. Till exempel låste han in sin son i ett rum med neddragna persienner och tvingade honom att fasta i dagar.

Zack kände sig inte hemma där.

Zack kände sig hemma hos mamma, Olivia, men som chicano kände han sig främmande i det kritvita Irvine, Kalifornien, där hon bodde. Han var kort sagt lika arg som Tom. När han första gången hörde Chuck D i Public Enemy rappa hörde han nån som talade just till honom.

En del hiphop från Zack. En del heavy metal från Tom. Ett gemensamt raseri över sociala, ekonomiska och politiska orättvisor. Rage Against the Machine var ett faktum. En het gryta kryddad av Brad Wilk, trummor, och Timothy Commerford, bas.

Det här hände precis i skiftet mellan 1980- och 1990-tal. En spännande tid i amerikansk rock: Alice in Chains, Tool, Nine Inch Nails, Soundgarden, Jane"s Addiction, Smashing Pumpkins, Nirvana, Rage Against the Machine...

Hård, intelligent rock med integritet.

Det fanns ytterligare ett kännetecken som förenade dem: en misstänksamhet mot musikbranschen och hela idén om att vara rockstjärna.

Det i sin tur födde känslor av skuld och skam.

Tänk efter. Här hade vi en radda band som definierade sig själva som alternativa. De älskade indieband som spelade på små indieklubbar, men fann sig själva stå och spela på utsålda jättearenor.

En konflikt de inte kunde hantera. Den bidrog till att knappt nåt av banden existerar i dag. Kanske bidrog den rent av till att Kurt Cobain"

I Rage Against the Machine

hade konflikten också en politisk dimension.

Zack, Tom och de andra blandade gathörnspoesi, vänsterslogans, futuristiska gitarrsound och hiphop-beats till en musikalisk molotovcocktail.

Ja, här var ett band som inte bara sjöng om bondeuppror i tredje världen eller om den fängslade amerikanske indianen Leonard Peltier eller om löneslaveriet i det kapitalistiska systemet, de SKREEEEEEEEEEK ut protesten från hustaken.

På fritiden kunde Zack de la Rocha åka och jobba för zapatisterna, indianbonderebellerna i södra Mexiko.

Men.

Rage Against the Machine var hela tiden anställda av och gödde med miljontals dollar den rakt igenom kapitalistiska koncernen Sony. Gödde den fiende de ville förgöra. Ett politiskt och moraliskt dilemma.

De rättfärdigade det med att det var det enda sättet att nå ut till massorna.

Samtidigt vägrade Zack de la Rocha länge att ge intervjuer på grund av samma dilemma.

- Det är en hårfin gräns mellan att marknadsföra en produkt och ett ideal, som han så riktigt påpekade.

Den typen av överväganden har aldrig plågat Metallica.

Den typen av överväganden förefaller jämt och ständigt ha plågat Rage Against the Machine. Det var de ständiga diskussionerna som i höstas ledde till att Zack de la Rocha hoppade av.

- Vår beslutsprocess är ett totalt misslyckande. Den motsvarar inte längre våra förhoppningar som kollektiv, som band. Från mitt perspektiv sett har det underminerat våra artistiska och politiska ideal.

Tom Morello var överens om att de inte var överens.

- Vi har spenderat så mycket tid på att rasa mot varandra att vi ofta glömt bort att rasa mot maskinen. Alldeles för mycket tid har gått åt till att diskutera meningsskiljaktigheter. Med tanke på hur mycket av vår gemensamma tid som gått åt till att bråka är det ett under att vi lyckats göra så fantastisk musik.

Internt jidder har alltid varit ett problem i politiskt radikala band (och partier).

Det är en sak att skriva

en låt från hjärtat och funkar den så funkar den, det vill säga när text och melodi håller ihop är saken klar, bara att spela in. Det är en annan sak om låten därpå ska genomgå en kritisk, politisk och ideologisk granskning.

Det kan alstra en väldig kraft. Men också split. Känslor av ofrihet.

Det är därför inte överraskande att de uttalanden som stått att läsa om Zack de la Rochas kommande soloalbum har kretsat kring ordet "experimentlusta".

De resterande medlemmarna har lovat att fortsätta under namnet Rage Against the Machine.

Men vem ska axla Zacks mantel? Om det har ingenting sagts.

Vem det än blir, man kan på goda grunder anta att Rage Against the Machine aldrig återfår den relevans det haft.

Därmed står världen utan ett rebelliskt och revolutionärt band av dignitet.

Detta har hänt

arkiv RATM

Tore S Börjesson