The Nomads har vuxit upp

Det har den giftige gitarrfantomen Hans Östlund fått uppleva.

Han ligger bakom de flesta av de bästa solon som gjorts i Sverige och borde därmed kunna inspirera sina ättlingar till att själva gå in i garaget och föra facklan vidare.

Och mycket riktigt så rockar hans äldsta tvillingdöttrar i ett eget band.

- Ja, de brukar faktiskt lira The Clashs "Should I stay or should I go" och "Little Willy" med Sweet. Fast nu har de också tagit upp skivan "The Wall" av Pink Floyd. Det kan man gott gräma sig över. En mycket olycklig vändning (skratt), säger han.

När man tänker på att Nomads alltid har högaktat New York Dolls, Ramones och The Cramps och beskrivits som ett " Heartbreakers i fall de gått på syra i stället för heroin", samt vunnit uppskattning hos alla, ifrån Sonic Youth till The Replacements - då blir en cover av konstinstallationen Pink Floyd rolig.

Det är humor.

Med stort H som i "Hilarious".

Och ytterligare ett bevis på att ungdomsrevolter kommer i olika skepnader.

När de andra medlemmarna i Nomads skrattat färdigt fortsätter de med att försöka summera sina 20 år i ett kalt rum på skivbolaget MNW:s kontor i Stockholm. Men de faller hela tiden in på diverse stickspår. Kvartetten pratar nästan mer om Johnny Thunders, Spaniens rockscen, Los Psychos från Peru, The Sonics och skräckförfattaren H.P. Lovecraft än sig själva. Och om hur en tidning - Vecko-Revyn är huvudmisstänkt - missuppfattade ordet punk och därför skrev något i stil med "den nya musiken pungrock från New York" när det begav sig.

Och de fortsätter brinna, om än med en låga som inte närs lika mycket av hårda rockmyter längre. Men huruvida den lågan någonsin brunnit med hjälp av ett våldsamt leverne kan nog diskuteras.

- Titta på Roky Erickson. Han har tagit så mycket knark och fått så många elchocker på grund av sin sinnessjukdom att han lever i en helt annan dimension. Och att offra så jävla mycket för att få ur sig bra plattor" Jag föredrar någonstans att bara vara en normal, straight person och göra ett par ganska bra album än att vara Roky Erickson och skapa genialiska skivor på bekostnad av ens förstånd, säger Nix Vahlberg.

- Vi går precis ut ur tonåren med Nomads, men att leva rock"n" roll dygnet runt när man är 40, jag vet inte, säger Björne Fröberg.

- Det hade blivit för mycket David Lee Roth över det hela, säger Hasse och drar handen genom sitt glesa hår.

"The times they are a-changin", och så vidare.

Men The Nomads kommer med all säkerhet att sjunga "16 forever" ett bra tag till.

De har ju minst 20 år kvar tills pensionen knackar på dörren.