MERAL

"Ingen jävel ska få kalla mig bortskämd"

1 av 3 | Foto: MARIA ÖSTLIN
Riktigt så här ljuv är inte Meral när hon nyss släpat sig ur bingen. Diademet kommer från Buttericks och kostar 950 kronor. Styling Ehva Löpp.
NÖJE

Yrvaken, insvept i ett täcke och med tejp på näsan öppnar Meral Tasbas ytterdörren till lägenheten i Haninge söder om Stockholm.

- Oj. Jag sover så himla mycket nu, jag sover jämt, säger hon och lufsar in i vardagsrummet och sjunker ner i en fåtölj. För att stunden senare erbjuda kaffe och försvinna in i köket.

- Det här är ju lite pinsamt. Men jag vet inte hur man gör kaffe, jag dricker inte kaffe, ropar hon där utifrån och ringer sen sin mamma Anna för att kolla var kaffeburken står.

Meral är Meral med stora delar av svenska folket, hon är också dokusåpan "Barens" okrönta drottning och för bara ett par veckor sen blev hon utröstad när hon var med för tredje gången.

- Den okrönta drottningen, fan vad skabbigt, säger hon och flinar lite försiktigt.

Försiktigt för att näsan är nyopererad och ömmar.

- Det var mamma som tyckte att jag skulle göra det. Den var inte så jäkla ful, den gick liksom lite neråt.

Nu vet hon inte riktigt om hon är nöjd.

- Det känns som om min personlighet har försvunnit.

Man förstår att det känns lite märkligt. På samma sätt som det måste kännas märkligt att vara Meral med stora delar av svenska folket.

- Jag heter inte ens Meral, jag heter Meral, säger hon och ändrar tonfallet så att Meral låter som Märal, med långt ä-ljud.

- Det var Robert Aschberg som började kalla mig Meral (med e) och sen spred det sig.

Nu är hon Meral med ä hemma i lägenheten. Men så fort hon kliver utanför dörren blir hon Meral med e.

Igenkänd blir hon, hon förklarar att hon inte kan gå många meter utanför dörren utan att folk ropar "Meral" (med e då såklart) eller "Baren".

Och. Mycket riktigt. När hon en timme senare kliver ut genom porten står två småkillar och viskar "Det är hon, va" och ropar sen "Meral!"

- Hann jag gå tre meter? Sådär är det hela tiden, säger Meral och låter lite irriterad, undrar varför hennes namn plötsligt ska bli allmän egendom.

Hon är känd, hon blir igenkänd. Och nackdelarna med det är flera, menar hon.

- Folk tror att jag är mer än vad jag är. Jag är bara en vanlig 22-årig tjej, jag är inte mer än en människa. Folk har ett slags hatkärlek till mig, de älskar att irritera sig på mig. Jag fattar inte riktigt det där" Folk bryr sig väldigt mycket. Och vissa människor som är kända irriterar sig på mig, jag fattar inte, de vet att livstiden för en dokusåpastjärna är jävligt kort, vad kvider de om? Om de nu vet hur det är att bli en offentlig person, och att det är jobbigt när folk hackar på en hela tiden.

Kändisskapet gör också att folk skräms bort.

- Det är så svårt att få en kille. De drar sig undan.

Hennes kille stack när hon var med i "Baren" första gången.

- Han gjorde slut med mig när jag var med i tv. Jag sa till honom att jag inte skulle vara med om han inte ville, men han sa att jag skulle vara det.

Hon blev kär i en annan kille senare, men det funkade inte.

- Jag fattar inte, är jag ful eller? Så fort jag träffar nån kille, så känns det som om jag blir utnyttjad.

Hon är allvarlig en stund. Men hennes humör skiftar fort. Och ofta.

Hon kommer på att det faktiskt är kul att vara känd. Att det faktiskt var nåt hon ville.

Och har velat ända sen hon var liten.

- Ända sen när jag bodde i Göteborg ville jag bli känd. Det spelade ingen roll vad jag skulle bli känd för.

Hon föddes i Göteborg. Hennes föräldrar kommer från Turkiet, de drev restauranger och hade det bra ställt.

Men Meral säger att hennes uppväxt var hård.

- Min pappa bestämde allting, jag fick typ fråga en månad innan om jag fick gå på klassdiskon och sånt.

När Meral var i tioårsåldern flyttade familjen till Karlstad.

- Där började jag dansa balett och höll på med teater och tog sånglektioner. Det fanns inget annat att göra i Karlstad och alla mina kompisar fanns i Göteborg.

I samma veva skildes hennes föräldrar. Merals mamma, och de tre systrarna blev utfrysta av släkten.

- Vår familj är frispråkig. Och min mamma är så försvenskad, hon går och tränar och går ut med sina kompisar. Det accepteras inte.

Tiden i Karlstad var inte rolig. Meral sökte till ett estetiskt program på en gymnasieskola i Örebro och kom in. Så hon flyttade hemifrån och bodde inneboende.

- Det blev lite bättre. Jag tog hand om mig själv.

Skolan gick bra, betygen blev bra säger hon, och så hade hon en kille som hon höll ihop med under gymnasietiden.

- Men ingen kom när jag tog studenten, det var bara mamma och mina systrar. Och pappa lite vid sidan av.

Släkten höll sig borta.

Och samtidigt hade Merals mamma och de tre systrarna det tufft ekonomiskt, familjens restauranger gick omkull.

- Allting stod i mammas namn och det var bara skulder. Så mamma fick lida för allt. Och ingen hjälpte henne. Min syster Mine fick försörja familjen, hon gick runt till de utländska restaurangerna och frågade efter jobb och de äcklade sig mot henne och ville att hon skulle ligga med dem.

I Örebro jobbade Meral också, på kvällarna och nätterna, efter skolan.

- Jag jobbade från sex på kvällen till sex på morgonen och så gick jag hem och sov två timmar innan jag gick upp till skolan.

De skrapade ihop pengar, Merals mamma köpte aktier, hon ärvde pengar. Och familjen kom på fötter.

- Vi har det jävligt bra nu. Men ingen jävel ska säga att jag är bortskämd. Jag har jobbat hårt sen jag var 13 år gammal. Jag förtjänar en BMW.

arkiv/Meral Tasbas

Lisa Pehrsdotter