Hurra för Nomads - som fyller 20

NÖJE

Förra gången, när de fyllde femton, började det med praktfull påskmiddag hemma hos Per Alexandersson.

Sen minns jag inte så mycket mer.

Hoppas på aningen mer skärpa när Nomads i kväll firar sitt 20-årsjubileum på Kolingsborg i Stockholm.

Fyller det bästa svenska rock "n" roll-bandet genom alla tider år vill man liksom vara med.

Nomads är ju det.

Vet inte hur många gånger jag i den här spalten försökt förklara varför. Vet bara att jag aldrig lyckas. Jag klarar inte att sätta fingret på vad det är för inneboende styrka som får den här lilla kvartetten att låta så mycket tuffare, så mycket coolare och så mycket mer trovärdig än alla andra som försöker spela samma slags sjaviga, ruffiga, skitiga, hårdkokta larmrock.

Jag brukar tjata om instinkt.

Om autenticet.

Om att solnaiterna besitter ett slags naturlig, intuitiv förståelse för hur den här sortens musik ska låta och därför aldrig besvärats av den äppelkindade präktighet som nästan inga andra svenska rockers kan frigöra sig ifrån, ens när de försöker vara farligare än döden själv.

Nomads låter som Heartbreakers och Saints och Dead Boys. På riktigt. Det är egentligen inte möjligt om man vuxit upp i Solna och inte knarkar. Men de gör det ändå.

Ah, lyssna själv när Hasse Östlund våldför sig på strängarna i "Where the wolf bane blooms", "16 forever" eller min hemliga favorit "Knowledge comes withe deaths release".

Antigen fattar du - eller så fattar du inte.

Det är dock i första hand live man ska uppleva Nix, Hasse, Björne och Jocke.

Vet inte riktigt när jag såg dem första gången, men tror det var den där söndagen på Daily News i Borlänge, när mikrofonen blev strömförande och Nix till slut fick sjunga genom Ingemar Magnussons svettiga strumpa.

Minns det som att jag blev stum av hänförelse.

Och det har jag fortsatt bli, varje gång jag - i Stockholm, i Lund, i Hultsfred, i Hedemora och inte minst i Seattle, med halva grunge-eliten i extas i publiken. På något konstig sätt lyckas Nomads, trots att de knappast står och nöter i replokalen dagarna i ända, bli bättre för varje gång man ser dem.

Nu fyller de alltså 20.

Fast de förstås är 16 forever.

Jag ber att få gratulera.

Och hoppas kunna rapportera om kvällens händelser längre fram"

Per Bjurman