Jag är kär - i "Stockholmare"

NÖJE
Foto: Mats Fogeman

"Stockholmare"? Verkligen? Två mycket skeptiska ansikten stirrar på mig från andra sidan kafébordet efter att jag i en halvtimmesharang lovordat den nya serien i Kanal 5.

Men: ja. "Stockholmare". Verkligen. Jag är kär.

Lite hemligt sådär på helt vanliga onsdagar på en alldeles för sen sändningstid går den här lilla magiska tevepärlan som vägrar skriva dig på näsan vad den är, som leker - på riktigt - med konceptet verkligt/regisserat och som ger en godmodig och välbehövlig blinkning till de senaste årens reality-hysteri.

Det är en dokusåpornas Spinal Tap. Eller om man vill: en stillsamt nynnande liten komedi i Woody Allen-tradition (tänk bara på musikläggningen!) där karikatyrerna aldrig är iskallt föraktande utan bara ömsint iakttagande och så pass näraliggande att man hela dagen efter ett avsnitt inte kan lyssna på vad NÅN säger för att de låter så Jugge/ Markus/

Nina/ Henke/ Olle-artade.

För att de är som folk är mest. Lite vilsna, lite övermodiga, lite självupptagna och allmänt förvirrade av förväntningar och besvikelser och relationer.

Men vad ÄR det då? frågar den skeptiska duon. Är det en dokumentär? Eller är det regisserat efter manus? Och varför är i så fall Jugge Jugge och Olle Olle? Och med triumferande ton: För dem har vi ju sett! De VET vi vilka de är!

Men jag känner att jag inte har nåt behov av att veta det. Snarare är det så att jag fått veta alldeles för mycket på sista tiden. All underhållning verkar ha ett enormt behov av att visa hur just VERKLIG den är - teveprogram med "riktiga" personer, självbiografiska romaner, filmer "based on a true story" - och jag tycker att det är så otroligt befriande med något som får ligga oväntat och formbart och bara vila i betraktarens öga.

Utan aggressivt fräsande sarkasm puttrar "Stockholmare" på och struntar i de vassa ironiarmbågarna och skrattmaskinstempot, och på så sätt smyger den sig mycket närmare sanningen än verkligheten själv. Så där sant som det bara kan bli när man älskar sina karikatyrer. Så där sant som det bara kan bli när man får tänka själv.

Så visst finns det hopp för den Svenska humorn. Först "Nile City"-gängets geniala små filmer och nu "Stockholmare".

Ironin är död; Länge leve ironin!

Jessika Gedin