Det här är jazzens viktigaste tegelsten

NÖJE

VISBY. Det är så skönt att vara hemma på Gotland.

Inga tandemcyklar vid Kruttornet, inga bilköer på hamnen, inga Cornelis-underhållare på stora torget.

Bara lugn och ro - tillsammans med en jazzbox som krossar allt.

Louis Armstrong, 1932.
Louis Armstrong, 1932.

Det är som vanligt när man är hemma. Man äter mat hos svärföräldrarna på Fårö, tar bilen via stan till mamma och pappa i Fröjel och sen åker man in till Visby igen och sitter på Schenholms och tänker och det är inte så mycket mer med det.

I dag sitter jag och bläddrar i den tjocka och otroligt snygga boken som följer med Louis Armstrong-boxen "The complete Hot Five and Hot Seven recordings" (gavs ut i höstas) och det passar bra för ägnar jag inte den boxen en krönika begår jag ett djävulskt misstag.

Det här kan nämligen vara det viktigaste skivsläppet på väldigt, väldigt, väldigt länge.

Det handlar om Louis Armstrongs inspelningar mellan november 1925 och mars 1929, känd för en hel värld som Hot-perioden (Hot Five och Hot Seven) - antagligen jazzens viktigaste period. Detta var åren som jordklotet fick upp öronen för den Första Store Solisten.

Utan de här inspelningarna - ingen Miles Davis i den skepnad som vi känner, ingen Chet Baker, ingen Django Reinhardt, ingen John Coltrane, ingen Charlie Parker eller vad du vill.

Det här är nämligen jazzens - och för all del den amerikanska musikens - allra innersta rum som för alltid kommer att influera och inspirera musiker, vare sig de vet det eller inte.

"The complete Hot Five and Hot Seven recordings" bjuder på 370 minuter musik, fördelad på fyra skivor. Väldigt kortfattat:

Cd ett: Louis Armstrongs första Hot Five-sessioner, inspelade i Chicago helt akustiskt utan mikrofon.

Cd två: Hot Five-sessionerna fortsätter i Chicago. Nu med inspelningsmikrofoner.

Cd tre: Hot Seven bildas genom att tuba och trummor läggs till.

Hot Five blir Hot Five igen, fast med nya medlemmar. De tre sista spåren spelades in i New York.

Som boxens namn antyder får vi ALLA inspelningarna -- inte bara dem som gjordes under Hot Five- och Hot Seven-etiketterna utan även såna som ansågs alltför svettiga och sexiga för att kunna släppas på stenkaka, och dem som gjordes under påhittade namnet Lil"s Hot Shots (för att kunna bryta kontraktet med skivbolaget OKeh).

Samtliga spår har tagit vägen genom musikbranschens dyraste digitalteknik vilket resulterar i en ljudkvalitet som fått dåtidens inspelningsgubbar att festa hårt varje dag i ett år i sträck.

Det här är, ännu en gång, jazzens viktigaste tegelsten.

Tusan så snygg är den också.

Vad väntar du på?

Het spis

Tobias Fröberg (noje@aftonbladet.se)