Farligt trygg premiär

Nick Cave

Plats: Cirkus, Stockholm. Publik: 1860 (utsålt). Längd: Snudd på två timmar. Bäst: "The mercy seat" och avslutande "The curse of Millhaven". Sämst: Det låter lite för bekvämt emellanåt.

Fråga: Bättre redan i kväll?

Nick Cave-konserter brukar vara tvåtimmarshypnoser av stort rockdrama.

Men den här kvällen känns farligt ofta som ännu en dag på jobbet.

Visst, det är första giget på Europaturnén, första spelningen med alla sju medlemmarna i The Bad Seeds på sisådär fyra år och således en del ringrost och premiärnervositet som antagligen är svårt att skaka av sig.

Men ändå. Nick Cave på Cirkus är en potentiell femplusupplevelse, och även om allt i kväll låter och ser väldigt bra ut - Warren Ellis smekande på fiolen med ryggen mot publiken, Blixa Bargeld på sin kant med vass gitarr - smärtar det att konstatera att det inte dallrar riktigt sådär som det brukat göra de senaste åren om Cave och hans storslagna mörkerromantik.

Det beror knappast på den stadiga dosen låtar från nya plattan, enligt många Caves svagaste på länge. Nummer som "Fifteen feet of pure white snow" och "As I sat sadly by her side" hör faktiskt till topparna i kväll.

Inte heller på avsaknad av klassiker. "The mercy seat" och "Do you love me" är alltjämt överväldigande.

Men mellan dessa explosioner känns det lätt lite för tryggt och väntat. Nästan som om Cave inte riktigt orkar testa gränserna längre.

Det är faktiskt först med febriga mördarballaden "The curse of Millhaven", som föreställningen verkligen får upp samma ånga som vi är vana vid.

Men då är det tyvärr slut.

Nick Cave gör en lika utsåld konsert på Cirkus i kväll.

Kortare startsträcka då, får man hoppas.