I dag är allting bara för Johnny

NÖJE
Johnny.
Foto: URBAN ANDERSSON
Johnny.

Hjältar kommer och hjältar går.

En består.

Johnny Thunders.

I dag är det tio år sedan han dog.

Såg tidigt att 23 april 2001 var en måndag och att jag följaktligen skulle ha krönika i tidningen på tioårsdagen av Johnny Thunders död.

Då, tänkte jag i december, då ska jag skriva den ultimata Johnny-texten.

Nu sitter jag här och vet inte vad jag ska säga.

Det känns som att det krävs omöjligt stora ord för att göra Johnny sann rättvisa i ett land där de flesta bara minns honom som en tragisk narkoman.

Men jag kan ju citera Steve Jones.

- Jag snodde allt från Johnny. Både attityden och gitarrspelet.

Steve Jones var gitarrist i Sex Pistols.

Och i "Please kill me", Legs McNeills enastående intervjubok om hela den amerikanska punkeran på sjuttiotalet, är alla överens:

Johnny var bäst. Johnny var viktigast. Sin generations Chuck Berry.

Fast det räcker ju inte.

Jag vill att ni

ska förstå att det inte finns någonting läckrare än Johnnys sätt att blanda alla sina influenser - rockabilly, tidig r'n'b, doo wop, Phil Spector-producerad flickpop, Bob Dylan, antik garagerock och Stooges - till nånting som var väldigt klassisk rock och ändå bara lät Johnny och kanske samtidigt utgjorde själva grundbulten i det som kom att kallas punk.

Jag vill att ni ska höra att det inte finns någonting vackrare än ljudet när Johnny slår sådär nonchalant över strängarna och det gnisslar och gnäller och sprakar och hänger och slänger lite hur som helst och man tror hela tiden att det ska gå sönder men i stället blir det bara råare och tuffare och bättre.

Och jag vill att ni ska känna att det inte finns någonting lika hudlöst och naket som Johnnys veka, kvidande röst när han lämnar ut sin sargade själ i en "You can"t put your arms round a memory", en "(She"s so) Untouchable" eller en "Born to lose".

Men nej. Ni kan aldrig

fatta. Ni begriper inte varför en sån som jag blir alldeles tårögd när jag hör att de spelar "You can"t put your arms..." i ett avsnitt av "Sopranos". Att nån på den nivån fortfarande minns och inser hur fantastisk han var.

Fast Jamie, du vet. Du förstår. Jag fick ditt brev förut. Det var det finaste jag fått. Strunta i vad dumskallarna säger. Det finns få som har så stor anledning att vara stolt över sin pappa som du.

De säger han var svår. Divig. Kanske det. Men mot en nervös 16-åring bakom scenen i Nås Folkets park sommaren 1984 var han en ängel. Pojken skulle vara med på en presskonferens och ställa frågor men stod bara och stammade inför sin chockartat snygge och väklädde idol.

Johnny skrattade, la armen om min axel och sa att jag inte behövde oroa mig.

Nu ligger han på en kyrkogård i Queens, sida vid sida med sin evige soulmate Jerry Nolan. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det tänds lite ljus där idag, så de får lite varmt.

I dag är allting bara för Johnny.

Lyssna och hedra

Låten ”(She's so) Untouchable”, en av Bjurmans Thunders-favoriter, framförd av Lars Bygdén och Micke Herrström.

Orsaker till extas

Per Bjurman