Dream on, Westlife

NÖJE

Plats: Globen, Stockholm. Publik: Runt 12 000. Längd: 100 minuter. Bäst: "I lay my love on you". Sämst: Mark Feehilys "sång" på "More than words". Fråga: Måste man tacka varenda producent och scenarbetare när man är med i ett pojkband?

Westlifes show är påkostad.

Men också väldigt ojämn.

Och gamla soulklassiker ska irländarna ge tusan i.

Inledningen är dock riktigt maffig.

Scendekoren förvandlas till en stor dataskärm som visar hur medlemmarna i Westlife vaknar upp i en futuristisk miljö och börjar ta sig fram till scenen.

Sen går Bryan, Mark, Nicky, Shane och Kian på, framburna av ett öronbedövande jubel, pampig musik, fyrverkerier och bomber.

Under resten av irländarnas dröm är det rekvisitan som är mest framträdande. Det smäller och pangar, dekoren förändras ständigt, en bil rullar in under "Uptown girl" och i sista numret färdas Westlife högt över åskådarnas huvuden på en stor plåtanordning.

Tyvärr är låtarna alldeles för mjäkiga mellan varven för att spelningen ska lyfta på allvar. Detsamma gäller för kvintettens röstresurser.

Det senare blir väldigt tydligt under covern av Extremes "More than words" - Mark låter faktiskt svårt skadskjuten så fort han bestämmer sig för att ta i ända från tårna.

Dessutom ger Westlife sig på ett långt Motown-medley som bland annat innehåller "My girl", "Baby, I need your loving" samt "What becomes of the brokenhearted".

Att påstå att gruppen vid det tillfället tar sig vatten över huvudet är en smärre underdrift.

Så det är bara att konstatera: Westlife må vara Europas största pojkband för närvarande - men Backstreet Boys är alltjämt genrens tuffaste kungar.

Och med tanke på vad Westlife presterar från scenen lär boysen sitta säkert på sin tron ett bra tag framöver.

Markus Larsson