Television lika tidlösa som alltid

NÖJE
Foto: Pär Johansson

Vi är på något som heter Pontin’s Holiday Center i Camber Sands, en liten badort ungefär mitt emellan Hastings och Dover på engelska sydkusten.

På sommaren invaderas stället av barnfamiljer som bränner pund på crazy golf, go-cartracing och den gigantiska spelarkaden, men just den här helgen har semesterkomplexet tagits över av nästan 3 000 indierockfans, som glider runt mellan de två scenerna, äter chips och bakad potatis och sänker stadiga mängder öl.

Det är All Tomorrow’s Parties och det är knappast en festival som alla andra.

Men definitivt en av de mer sympatiska.

Bara musik på kvällarna, så det finns gott om tid att glida runt på stranden och kurera bakfyllan med kaffe på The Kit Kat Café.

Amerikanska Tortoise har valt artisterna i år, spelar själva på fredagen och slår tveklöst an tonen.

Det är följaktligen inte de klockrena refrängernas festival. Calexico och Lambchop spelar samma kväll, men får finna sig i att Boards Of Canada, med sina skruvade syntetiska beats, är aftonens huvudnummer.

Och det är faktiskt flera av de friast flytande akterna som gör starkast intryck.

Som Broadcast, med sitt sensuella psykedeliska larm. Eller Sun Ra Arkestra, som håller den store Sun Ras ande vid liv med fantasirik jazz, glittriga kostymer och frivolter (!).

Yo La Tengo är ovanligt inspirerade och gör dessutom lysande versioner av ”Sheena is a punkrocker” och Blondies ”Dreaming”.

Och så, sist av alla: Television.

Återförenade igen, för just den här festivalen (även om några spelningar tillkommit nu) och det är nästan som om tiden stått stilla sedan förra gången, för nio år sedan. Setet är nästan detsamma, och det blir således kanske lite för mycket från albumet som kom då. Men nummer som ”Prove it”, ”Marquee moon”, ”Glory” och ”Little Johnny Jewel” har egendomligt tidlösa kvaliteter över sig och låter lika laddade här som på vilken som helst av alla mina bootlegs från 1975–78.

Tom Verlaine och, inte minst, Richard Lloyd excellerar i elektrisk Stratocasterkonst.

Som vanligt stämmer de i åratal mellan varje låt. Verlaine, givetvis helt klädd i svart, gnäller på ljusteknikern men säger, förutom presentation av bandet (”hip cat on the skins – Billy Ficca!”), nästan ingenting.

Efteråt hör jag det muttras om torra gamla gubbar men vi som älskar Television vet att de är precis som de alltid har varit.

Gör de om det igen om tio år är de förmodligen lika bra då.

Tidlöst var ordet.

Håkan Steen