Luuk, du ska vara vår representant

NÖJE

Om man ska tro på en journalist eller en komiker eller de som är a little bit of both – talk show-värdarna – är det inte som man skulle kunna misstänka den gamla muggiga ”ärligheten” (suck) som triggar vår lojalitet, det är förmågan att förbli okorrumperad av miljön man rör sig i. Du får bli hur rik och känd du vill, men du får inte göra avkall på tittarens möjlighet till identifikation

Exempel: Kristian Luuk intervjuar Alexandra Rapaport.

Problem: De talar uteslutande om den film de båda ska medverka i.

Hallå! Jag bara: händerna för öronen och? aoåaoå.

BINGO!

För vem är jag som tittare då? En trött voyeur bara. Femte hjulet under vagnen. Jag sitter hemma ensam framför en iskall teveapparat där två människor viftar med sina medlemskort i kändisfrimurarorden. Och som en gasballong seglar då Luuk iväg upp till d e m och bort från o s s. Och han hörs inte där bortifrån. Så jag stänger av.

Pratprogramledarna och komikerna ska ju vara v å r a representanter. De som ställer frågorna vi vill ha svaret på. Utan att tveka. Utan att hela tiden värna om sin egen status i mediafiskdammen.

Min favvokomiker Eddie Izzard skriver i sin självbiografi ”Dressed to kill” att om han inte kan gå ut och handla toapapper längre så tappar han sin trovärdighet. Ståuppkomikern ska vara den där killen bara som kommit på nåt och klivit upp på scenen för att säga ”har ni tänkt på en sak?” Han ska vara nästan jag. Och så fort han börjar tala om limousiner och kändisskap så tappar publiken intresset.

Men kanske är det därför allt fler mediapersonligheter tjänar sina pengar på företagsgig. För att status i sig ä r korrumperande. För att där kan de alla vara lika goda champagnesupare, skämta om konsultarvoden, fringisar och hur tröttsamt det är att vara publikfriande.

Man m å s t e förstås inte vara fattig och kommunist för att vara trovärdig. Vi invaggas gärna i under-dog-identifikation för att Jay Leno har lång haka, Jonas Gardell är bög och Kristian Luuk förtjust i pensionärer, men vårt förtroende hänger på att vi släpps in.

Att vara en megastjärna är ingen konst. Det är bara att köra hårt på attityden, limousinen, skandalerna och avgiftningen. Men att vara rapp i käften och orädd fast man klättrat högt på statusstegen är komplicerat.

Fast om man gör det – då är vår kärlek trofast.

Jessica Gedin