Trivsamt men lite för långt

Robert Plant.
Foto: ANDRÉ DE LOISTED
Robert Plant.
NÖJE

Robert Plant

Plats: KB, Malmö. Publik: 750 (fullt). Längd: Två timmar. Bäst: Han har en rätt grym röst, fortfarande. Sämst: Gitarristerna leker Jimmy Page i några utdragna och måttligt roande övningar. Fråga: Kunde han inte spelat mer blues?

MALMÖ. Robert Plant blandar favoritlåtar ur sin egen såväl som sina hjältars historia.

Utan större pretentioner men med förvånasvärt mycket stil och känsla.

Det är över 20 år sedan härjningarna med Led Zeppelin men mannen som blivit legendarisk för textrader som "I wanna give you every inch of my love" kan inte låta bli att fortsätta leka sexgud. Suger in kinderna, plutar med munnen, håller micken i skrevhöjd.

Och går i land med det, för han har både karisma och röst kvar. Dessutom en rejäl glimt i ögat. Den forne superstjärnan verkar trivas bra på klubbnivå och roar sig och sitt band The Strange Sensations med att spela gamla favoriter.

Vi får en gammal bluesstandard som "In the mood" och det hade gärna fått vara mer av den varan, men i stället blir det en närmast "Dazed and confused"-drönig tolkning av "Hey Joe" och egna gamla synder.

Kvintetten lyckas rätt bra med Zeppelin-soundet och får emellanåt till ett hyfsat John Bonham-dundrande sväng.

Det är inga märkvärdigheter, och lite för långt - extra tydligt när gitarristerna får fritt soloutrymme - men avsevärt mindre dammigt än man kunde befara. Och i långa stunder riktigt, eeh, trivsamt.

Håkan Steen