Artisterna är de som kan beröra

NÖJE
Håkan Steen/ puls
Håkan Steen/ puls

Ett tecken på stor

begåvning är att man får allt att verka så enkelt. Melodierna är så självklara, orden så välvalda, sången så ledig och själva musiken så effektivt rensad på allt oväsentligt att lyssnaren plötsligt bara vill slita fram sin gamla Bjärton eller fingra lite på det dammtäckta pianot i hörnet, i tron att ”kan den där så kan väl jag”.

Det kan lyssnaren i regel inte, för det enklaste är oftast det allra svåraste.

Det är inte så svårt att ta ut ackorden och texten till en ”Human highway”, en ”Between the bars” eller en ”Secret heart”, det klarar de flesta med lite musikalitet och god vilja, men det där som reser håret på armarna, som gräver fram den där klumpen i halsen och det fåniga flinet på läpparna kräver förmodligen en Neil Young, en Elliott Smith eller en Ron Sexsmith.

Det där, det som

är så svårt att ta på, det som skiljer oss hemmaplinkare från Artisterna, är det som ibland kallas förmågan att leverera. Att nå fram och beröra. Och frågar man en Rickie Lee Jones eller en Van Morrison hur de gör kan de med största säkerhet inte svara.

Jag tänker på det när jag står på Kägelbanan i Stockholm och ser Ed Harcourt göra sin första spelning utanför England.

Han sitter där vid sitt piano i sin röda skjorta, sippar på sin vinflaska och sjunger sina sånger, rakt upp och ned och endast ackompanjerad av trogne vapendragaren Hadrian Garrards sordinerade trumpet.

Och det låter så enkelt, så färdigt och självklart – till och med när han sina futtiga 23 år till trots sjunger om hur han varit på varje bar i varje stad går han på nåt egendomligt sätt i land med det – att jag mycket väl förstår den Melody Maker-skribent som beskrev Harcourt som ”så begåvad att man vill spy”.

Han lär ha en sisådär 300 låtar hemma i byrålådan och förutom ”I’ve been misguided” och ”Apple of my eye” från fjolårets essentiella minialbum ”Maplewood” eller ömsinta ”Those crimson tears” från kommande fullängdsdebuten ”Here be monsters” kastar han iväg låt på låt som han irriterande obekymrat säger kommer ”på nästa album, eller nåt”. För självklart blir det fler plattor.

Visserligen kan man höra att det är hos namn som Randy Newman, Jackson Browne och, framförallt, Tom Waits som Harcourt hämtat sin kraft, men det spelar ingen roll. För han levererar, och sättet han gör det på är bara hans.

Jag är inte den förste som skriver att ni knappast hört Ed Harcourt för sista gången.

Det blir inte mindre sant för det.

Håkan Steen