- Mina vänner dog i branden

1 av 3 | Foto: MARIA ÖSTLIN
Tiden läker inte alla sår. I varje fall inte Elenas. Minnena från branden kommer alltid att vara en del av hennes liv.
NÖJE

Hade inte Elena åkt hem den där natten i slutet på oktober är risken stor att du aldrig fått läsa den här artikeln. Den natten brann det i Göteborg. Elena Paparizou klarade sig.

Nu gör hon succé med Antique och de kanske vinner i morgon.

Hon är ung och vacker och framgångsrik och ni tror att ni hittat ännu ett exempel på klassisk framgångssaga.

Sorglös vardag, inga problem och allt på ett silverfat, typ.

Och visst.

Det går bra för Elena Paparizou, hon trivs i rollen som sångerska i Antique och att de flesta svenskar minns sommarplågan "Opa opa" är ju ett betyg så gott som något.

Men glöm det där med sorglös vardag och inga problem, åtminstone för en stund.

För Göteborgstjejen Elena Paparizou bär på minnen.

Saker som hon inte velat berätta om, inte förrän nu.

Fredagen den 29 oktober 1998 skrev Elena en dikt innan hon gick till sängs.

- Det var ganska konstigt faktiskt. Jag vet inte riktigt varför, men jag skrev ungefär "måne, titta inte på mig så, jag skäms..." Det var helt konstiga grejer, i alla fall, säger Elena.

Några timmar innan Elena skrev sin dikt började det stora discot på Hisingen i Göteborg.

Discot som samma natt skulle komma att att brinna och där 63 unga människors skulle mista sina liv.

Elena hade egentligen planerat att åka dit.

- Den kvällen satt jag och en skolkamrat och repade på ett julspel som vi skulle sätta upp på skolan. Jag tror att klockan var tjugo över tio nånting när jag skulle åka hem. Vi var ute hos honom i Partille då, och min kompis vill helst hålla sig i sina hemtrakter, i Partille. Men jag sa till honom: "Vafan, vi åker in och träffar mina kompisar." Men han tyckte inte att det var hans sorts fest, berättar Elena.

Vi sitter i en skivstudio

i centrala Stockholm. Det är måndag förmiddag och utanför faller ett kallt regn, meteorologernas optimistiska prognoser till trots.

Elena lämnar sin fåtölj för pentryts lilla vask. Fimpar cigaretten, tänder en ny och återvänder sedan till fåtöljen.

- Samtidigt ville jag inte riktigt gå på festen, för jag skulle ut så många dagar i rad och trodde att mamma skulle bli arg på mig, säger hon.

- Så... i alla fall, det hände väl inte så mycket mer. Jag åkte hem.

Den kvällen var det omöjligt att veta, men i efterhand är det uppenbart.

Det beslutet kan mycket väl ha räddat hennes liv.

Hemma i lägenheten skrev Elena sin dikt. Hon somnade och vaknade nästa morgon av att mamma Efrosini kom in i rummet.

- Hon kom in i mitt sovrum och la sig bredvid mig, helt överlycklig för att jag inte hade gått på festen.

Elena fick veta vad som hade hänt, att det hade börjat brinna i Makedonska föreningens lokal. Sedan började telefonen ringa. Elenas bästa kompis låg på sjukhus.

- Jag gick upp till henne, hon var helt kolsvart... Hon hade hoppat ut genom fönstret och förstört hela midjan. Hon hade börjat klättra på lamporna.

Natten till den 30 oktober

1998 förändrade för alltid livet för hundratals människor. Brandkatastrofen lamslog hela Göteborg; nästan alla kände någon som hade varit på discot.

Elena kände många.

- Jag förlorade nästan... alltså det är ganska svårt att sitta och räkna vilka jag har förlorat, men det är väl säkert en tio, femton stycken, säger hon.

I dag verkar hon ha lätt för att prata, trots allt.

Men så har det inte alltid varit.

- Jag har aldrig velat prata om det. Det är många som har frågat, men jag har inte velat prata. Jag är ju inte någons syster eller mamma. Och att som kompis bara börja prata, när det finns människor som har så mycket mer ont...

Hennes kompis mår bra i dag, är duktig i skolan och vinner folks beundran för att det - trots allt - gått så bra, berättar Elena.

Men såren från oktoberkvällen finns fortfarande kvar. Helt läkta blir de aldrig.

- Det har varit svårt för alla. Och det har tagit tid, säger Elena.

Numer bor hon i Stockholm. Framgångarna med Antique har lockat upp henne från Göteborg.

Och det är nu som du kan börja tänka på den här textens inledning igen.

Det är nu som du kan börja tänka på framgångar och sorglös vardag.

För det har gått fort för Elena Paparizou.

1982 föddes hon på Borås lasarett. Föräldrarna är grekiska arbetskraftsinvandrare. Efter några år i varma Grekland, där hon bodde hos släktingar för att bota envisa lunginflammationer, flyttade hon tillbaka till Göteborg och Örgryte.

Gick i både svenska och grekiska skolan och briljerar under intervjun med att droppa viktiga årtal i Greklands historia.

I dag är Elena Paparizou både svensk och grek.

- Det finns många tillfällen när jag känner mig riktigt svensk. När det gäller könsroller, till exempel. Det ska vara rättvist, alltid. Grekerna säger ofta "en kille är en kille, och en tjej är en tjej". Det tycker jag inte att man alltid kan säga. Sedan är jag nog lite mer grek när det gäller familjen. Alla högtider är bara för min familj, på midsommarafton vill jag inte umgås med mina vänner, då vill jag vara med min familj.

Hos grekerna i Göteborg var sammanhållningen stor under Elenas uppväxt. Varje söndag träffades familjerna.

Och det var på en sådan träff som grunden till Antique lades.

Fast det kunde inte den lilla mörkhåriga flickan och den busiga pojken veta. Inte då.

Faktum är att Elena inte ens minns när hon lärde känna Nikos Panagiotidis, den andra hälften av Antique.

- Nej, jag gör inte det. Alltså, det var SÅ många år sedan. Nikos kanske har nåt svagt minne av att vi sprang runt på grekiska fester tillsammans. Han var sex år och jag var två år gammal, jag satt i mammas knä och han sprang väl runt och busade.

Ni var små då. När jag var så liten hade jag inte så många tjejkompisar, direkt.

- Nej, men alltså, det är så här: Vi var så få greker i Göteborg, och vi ville väl ändå hålla kvar lite grekiskt. En gång i veckan, på söndagar, brukade föräldrar och barn träffas. Vi spelade spel, och kacklade, lite hemtrevligt sådär, för att inte glömma bort var man kommer ifrån.

Sedan länge har musik och dans varit viktiga delar av Elenas liv.

I tio år dansade hon balett. Slutade. Ångrade sig. Och började igen.

- Men då fick jag jätteproblem med mina vrister, och blev jätte-ovig. Det gick inte att böja på vristerna, jag fick jätteont, jag blev jätteledsen och kunde inte göra mer än att sluta.

Pianolektioner har hon också tagit.

Fast bara på gehör.

- Jag klarade aldrig av att lära mig noter. Jag har aldrig i hela mitt liv klarat av att sätta mig ner och läsa en hel bok. Jag är en hysterisk människa, eller" jag har för mycket nervositet i kroppen.

Samtidigt som Elena höll på med musik och dans, spelade Nikos med grekiska band.

Och efter att de två hade utvecklats på varsitt håll, kom våren 1999.

Det var dags för Antique.

Då 17-åriga Elena fick kontakt med Jonas Scheldt, som blev mannen som upptäckte Antique.

- Jag hade gjort några låtar, och han ville att jag skulle komma upp till Stockholm och prova att spela in dem tillsammans med några av hans dj-polare från Rhodos. Men pappa var ganska sträng, och sa "Elena, jag vill inte låta dig åka i väg själv". Jag var ju ganska liten, bara 17.

En första inspelning gjordes i Göteborg. "Det lät inte så pushigt", berättar Elena.

Det skulle behövas en manlig sångare också. Kände Elena kanske någon kille?

Självklart gjorde hon det.

- Jag tog med mig Nikos och det kändes bra. Och nu tyckte pappa att det var helt okej för mig att dra till Stockholm, eftersom jag hade Nikos med mig.

Den 7 april åkte de till Stockholm för den första inspelningen, någonsin. Efter en månad skrev de på för ett skivbolag.

- Efter fem veckor sålde vi guld, vi kom ut med en ny singel och när den sålde guld, sålde den första platina. Så det blev jättemycket grejer på en gång, och det var faktiskt jätteroligt. Men man hajar inte riktigt, jag tror inte vi har hajat riktigt än!

Vad tycker din familj?

- De tyckte det var kul, och de tycker fortfarande att det är lika kul. De är ju otroligt stolta. Och jag menar, säg vems föräldrar som inte skulle bli stolt när man ser sitt barn lyckas?

Men du var ändå rätt ung när allt det här hände?

- Jag tror att det var en stor trygghet för dem att jag hade med mig Nikos. Vi har varit vänner så länge. Och Nikos är verkligen som en bror för mig. Han är inte min bror, jag har en riktig bror, men... det är ganska skönt att ha med sig en människa som man vet att man kan lita på.

Projektet Antique förde Elena och Nikos än närmare varandra.

Ofta ses de dygnets alla vakna timmar.

Har ni aldrig varit kära?

- Absolut aldrig. Vi är så nära varandra att det aldrig skulle gå.

- Och Nikos har haft ett förhållande jättelänge, han har varit tillsammans med samma tjej sedan han var 17 år, han är ju förlovad med henne. Och jag är förlovad på min sida.

Fästmannen heter Tony. De två har precis köpt lägenhet på Kungsholmen i Stockholm, och när Antique är på turné ses de också. Dygnet runt, typ.

Tony är nämligen gruppens turnéledare.

- Antique är mitt fulltidsjobb. Men det skulle vara roligt att ha något annat vid sidan av också. Ibland kan det faktiskt bli lite för mycket, så att man känner okej, nu längtar jag faktiskt hem, nu längtar jag efter en rutinvardag. Att gå iväg till ett jobb. Det där kan man sakna ibland, säger Elena och berättar att flytten till huvudstaden inte varit helt enkel.

- När man flyttar till en ny stad kan det vara ganska svårt att få nya kompisar. Jag har aldrig haft problem att få kontakt med nya människor, men frågan är vilka man kan lita på. Blir de kompis med mig för den jag är, eller för att jag är"ja, mer eller mindre en kändis.

Är det många som kommer fram till dig och är jätteschysta nu?

- Jag kan säga så här: från den dagen vi började åka runt med Antique, var det många kompisar som sa "jaha, vem tror du att du är nu, som inte ringer?". Jag kanske ringde en gång i månaden, och då tyckte de "är det nu det passar?." Man trodde att vi var riktigt bra kompisar, och att de väl skulle kunna sagt "lycka till gumman". Men det var inte så många som tyckte det.

Den 6 mars vann Antique den grekiska melodifestivalen med "I"ll die for you".

Nu tillhör bidraget de mest favorittippade i finalen som avgörs i Köpenhamn i morgon.

Elena intygar att Antique är populära i Grekland. Väldigt populära.

Så folk känner igen er?

- Jorå. Även om man är osminkad, har morgontofsen och gympabrallor och ska gå ner och köpa bröd är det alltid någon som känner igen en. Men samtidigt finns det en otrolig respekt för artister i Grekland. De tilltalar mig i plural, och kallar mig för fru Paparizou. Och det gör mig vansinnig, för jag vill inte vara någon mer än Elena.

Hur är det med manliga beundrare?

- Det finns en otrolig respekt. Och sedan skiljer jag inte ut manliga beundrare från kvinnliga. Det handlar väldigt mycket om hur man ser på det. Jag tänker inte se mig själv som en sexsymbol.

Men du märker väl om det står fullt med killar längst fram?

- Definitivt. Men jag vill inte skilja på min publik, att jag skulle ge extra mycket för killarna när jag står på scen. Publiken är den största kraften jag får, och jag vill inte särskilja den. Lika glad som en kille kan få mig, kan en tjej få mig. Det är samma sak för mig. Huvudsaken är att folk som kommer för att lyssna blir glada.

I morgon kan Antique vinna schlager-EM. Och snart kommer nya plattan. Den är, lovar Elena, full av potentiella sommarhits av samma kaliber som "Opa opa".

Något riktigt, riktigt stort kan också vara på gång.

Men att Elena skulle bli en självupptagen fixstjärna? Nä.

- Vi vill inte hänga med innekretsen. Vi spelar bowling på den vanliga bowlinghallen, vi äter på vilken restaurang som helst, bryr oss inte om att det ska vara räkor, rom, champagne och det köret. Vi kör det vanliga gamla racet. Och jag tror inte att det kommer att ändras. Jag är Elena från Göteborg.

arkiv Elena

Tobias Lindner