”Det känns som om jag har en själ igen”

Ett tag såg det illa ut för Depeche Modes sångare Dave Gahan. Drogerna hade honom i ett järngrepp. Exklusivt för Puls berättar han om de hårda åren.

1 av 2 | Foto: PLAYGROUND MUSIC
Den nye Dave Gahan. Utan det långa håret, skägget och drogberoendet.
NÖJE

LONDON. Det dröjer ett par timmar.

Intervjun är över sedan länge. Solen som aldrig visade sig har gått ner någonstans bakom tjocka moln. På pubarna börjar folk fyllna till.

Det dröjer ett par timmar, sedan dyker ordet upp.

På något vis har det undermedvetna fogat samman intrycken från intervjun till en helhet. Till det här ordet.

Och faktum är att det passar rätt bra till en snart 40-årig engelsk rockstjärna som kunde varit död, men som nu älskar livet mer än vad de flesta av oss andra gör.

Ja, faktiskt. "Frälsning" passar rätt bra.

Fredagseftermiddagen är sen

, de grå molnen hänger alldeles för nära hustaken runt Portman Square och Dave Gahan röker cigariller oavbrutet.

Han sitter i ett av rummen på den exklusiva klubben Home House. Hela inredningen är en underbart vansinnig blandning av kitsch, rokoko och överdådig lyx. Att abonnera på ett rum här kostar väldigt, väldigt mycket pengar. Madonna har sitt eget, men Dave Gahan är bara här över dagen.

Skivbolaget har hyrt ett par rum eftersom Depeche Mode ska berätta om nya plattan "Exciter" för utvald europeisk press.

Dave Gahan är engelsman.

Har bott i London.

Och han minns.

- London väcker många gamla minnen till liv. Här har jag vandrat omkring på gatorna, letat efter någon som kunde hjälpa mig. Det var ingen trevlig upplevelse. Och jag har levt så i månader och år här. Du vet" Jag har väntat vid busshållplatsen på någon som skulle ha kommit för flera timmar sedan. De känslorna kommer tillbaka när jag är här, säger Dave Gahan.

Hemmet finns numera i ett exklusivt villaområde utanför New York.

Och några planer på att flytta österut har han inte.

Inte nu, när han äntligen återtagit kontrollen över den skenande varelse som i mitten av 1990-talet var hans liv.

För när Depeche Mode - främst tack vare skivorna "Violator" och "Songs of faith and devotion" - fick tillträde till de stora arenornas scener gick allt, för att tala klarspråk, åt helvete för sångaren Dave Gahan.

Gång efter annan gav han kött och blod åt den klassiska rock'n'roll-myten.

Den skäggige och långhårige mannen blev en rockikon - samtidigt som knarket drev honom mot ruinens brant.

Till slut föll Dave Gahan.

Ner i överdoser, självmordsförsök och - den 28 maj 1996 - i tre minuter av medicinsk död.

Av detta ser man intet när han sitter där, i den rosa, fluffiga fåtöljen.

Hur mår du i dag?

- Jag mår väldigt bra, tack.

Blir det enklare för varje dag som går?

- Ja, definitivt. Och det här är inget jag tänker på förrän någon börjar prata om det. Det är inte så att jag vaknar varje morgon och tänker på det. Jag är mycket mer trygg i mitt liv nu, jag trivs verkligen med att bo i New York och jag känner mig mer säker på mig själv.

- Jag har en lång väg att gå, men jag har hela livet framför mig och det är jag väldigt tacksam för. Och... i dag känner jag definitivt mer tacksamhet över att bara vara här.

Finns det något som du saknar från den tiden? Från mitten av 90-talet?

- (Lång tystnad) Inte egentligen, nej. Jag har använt mycket tid till att tänka på det som var, på de misstag jag gjort. I stället för att göra något annat har jag ägnat mycket tid åt att vältra mig i självömkan, åt att tänka på saker som inte fungerat i mitt liv.

- I dag inser jag att jag inte kan göra något åt det förgångna, säger Dave.

Ingen kan beskylla honom

för att vara feg, snarare tvärtom.

För 1997, bara ett år efter hjärtstilleståndet, gav han sig ut på mycket tunn is - Depeche Modes nya världsturné.

Efter den furiösa succén med albumet "Ultra" väntade tiotusentals fans på gruppen. Gahan sattes på hårda prov.

- På turné kan det vara ganska svårt, du vet, mycket resande, många städer" Känslan av att höra hemma någonstans finns inte då. Men under Ultra-turnén upptäckte jag att jag klarar av det. Den turnén handlade mycket om att jag lyckades övervinna rädslan.

Stannade du på hotellrummet när de andra festade?

- Ja, oftast. Eller så gick jag på bio, eller åt middag med vänner. Och jag trivs så mycket mer med det. Det är skönare att vakna upp på morgonen, än att somna först då.

Men kände du dig aldrig utanför?

- Jag kände mig lite isolerad ibland, men... alla ska få göra vad de vill och det där livet funkar inte för mig längre. Jag trivs inte med att gå på klubb och dricka tills jag slocknar. Det är inte bra för mig, säger Gahan med emfas.

Sedan stryker han handen

genom sitt mörka hår.

Det är kortklippt - förut var det långt och stripigt.

Kinderna är välrakade - förut växte buskigt skägg långt ner på bröstet.

Och spriten och knarket är utbytt - mot löpning.

- Mina första tankar när jag vaknar är oftast inga bra tankar. Och för att bli av med dem, hjälper det mig mycket att göra något fysiskt. Jag springer varje dag, typ. Fyra-fem miles per dag.

Med andra ord. Dave Gahan 2001 och Dave Gahan 1995 är som att jämföra... Nej, det är omöjligt att ens jämföra.

Möter du människor som saknar den där tuffa rock"n"roll-killen du en gång var?

- Jag tror att den killen finns kvar. Jag kan koppla på och av honom när jag vill.

Men han har kortare hår i dag?

- Ja, men utseende är en annan sak. Jag valde att förändra mitt liv, och det finns inuti mig. Det livet jag levde tidigare blev riktigt trist. Och att klippa av håret, och ta av de kläderna, var att förändras. Min fru vill att jag ska låta håret växa igen. Men jag är rätt nöjd som det är, säger Gahan och ler.

Vad är viktigast i ditt liv nu?

- Jag tror... att bara följa mitt hjärta. Jag vill göra det som faller mig in, i stället för att börja ifrågasätta vad jag gör. Det viktigaste är att försöka stanna i nuet, hellre än att fundera på vad jag ska göra sen.

Dave Gahan är duktig på det här.

Med vackra formuleringar, fyllda av självinsikt, analyserar han sitt förflutna. Sina misstag. Sitt drogberoende.

Dave Gahan är duktig på att recensera sitt liv.

Du låter stark och säker i dag. Finns det aldrig tillfällen när du känner dig svag och rädd för att åka dit igen?

- Jo, absolut. Jag vaknar inte inte upp till solsken varje dag - och solen hjälper verkligen till. Sådana här dagar är det tuffare, särskilt i London, säger han och slänger en menande blick ut genom de stora fönstren.

Därute har de grå molnen närmat sig hustaken ännu mer.

- Vissa dagar måste jag göra lite mer för att hjälpa mig själv. Jag måste kanske ringa några fler vänner, jag måste kanske läsa en bok. Det kan verka som den enklaste sak i världen. Men människor som gått igenom samma sak som jag, och förhoppningsvis kommit ut på andra sidan, kommer att förstå när de läser det här.

Dave Gahan ger liv

åt en ny cigarill. Ännu bär han märken från de mörka åren.

Ännu har inte alla sår läkt.

Det djupaste heter Jack, är 13 år och bor i just London.

Han är Dave Gahans äldsta son.

Länge, under flera år, var kontakten mellan far och son söndertrasad av knark. Att de två äntligen börjar hitta tillbaka till varandra igen gör Dave Gahan lycklig.

- Jag börjar få bra kontakt med honom, ja. Jack är 13 år gammal nu, han har flickvän och börjar bli stor. Han är duktig i skolan, och hans lärare har berättat för mig att han är mycket tryggare nu än tidigare, och det är verkligen bra. Jag ska åka tillbaka hit från Italien nästa vecka för att se hans skolpjäs. Jag kan inte alltid göra sådana saker med Jack eftersom han bor här med sin mamma. Men vi pratar med varandra ett par gånger i veckan, och jag försöker lyssna på vad han säger mig.

Har du dåligt samvete över att du försummade Jack tidigare?

- Det är poänglöst. Jag hade dåligt samvete väldigt länge, och det gjorde mig alldeles utmattad. Det går inte att förändra det som varit. Det går inte att älta det förgångna. Och det gäller allt i mitt liv.

Du gillar inte att tänka på framtiden.

- Det är svårt att undvika när jag jobbar med bandet, för vi planerar ju mycket. Men när jag är hemma tar jag en dag i taget. Om jag känner för att skriva musik, så gör jag det. En av de största gåvorna som följer med framgång är friheten att göra vad man vill. Jag behöver inte gå upp på morgonen för att gå till ett jobb. Jag har stor frihet, och det är en dyrbar gåva som jag inte vill slösa bort. Jag vill inte slösa bort min tid. Förhoppningsvis har jag en hel del tid kvar här, och jag vill göra något bra med den.

Låt oss prata om nya skivan, då. Hur viktigt är det att "Exciter" lyckas?

- Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte bryr mig, för det gör jag. Jag kände en slags fullbordan med "Exciter", och jag vore glad om det vore Depeches sista platta. Fast det tror jag inte att det blir, för det finns något speciellt mellan Martin ( Gore, gruppens låtskrivare) och mig, som jag tror att vi behöver utveckla mer i framtiden. Vi rörde vid det speciella på det här albumet.

Syskonsjälar?

- Ja, fast något större än så.

Den 14 maj släpptes "Exciter" i Sverige.

På albumet har Depeche Mode samarbetat med producenten Mark Bell, som bland annat producerat Björk.

- Mark var verkligen bra på att hitta rätt känsla i låtarna. Och han var väldigt uppmuntrande, han ville lyfta fram rösten mer, och få mig att använda den på sätt som jag kanske inte använt den förut. Få mig att experimentera mer.

Och efter Ultra-turnén - när Depeche hade ledigt ett tag - var det just vad Gahan gjorde.

Han började experimentera.

En kväll i New York stötte han ihop med en gammal kompis, Knox Chandler.

"Ska vi inte ta och göra musik ihop?", undrade Gahan.

"Jo, visst, kom över, bara", sa Chandler.

Sagt och gjort.

Det senaste året har duon suttit i Knox Chandlers lilla studio, ett par dagar i veckan.

- Ibland sitter vi bara och dricker kaffe, ibland jobbar vi. Det är verkligen kul. Vi har skrivit ungefär tio låtar och spelat in på demo, och jag planerar att spela in dem nästa år.

Men nu är det bandet

som gäller.

I juni börjar världsturnén i USA. Till hösten, 21 september, kommer gruppen till Sverige.

På Ultra-turnén planerade du in möten med Anonyma Alkoholister. Blir det så i år också?

- Vi planerar inte turnén efter det, men det är en del av mitt liv, bara. Det ger en känsla av gemenskap, och den känslan har jag aldrig upplevt någon annanstans. Det hjälper mig att klara mig. Det är inget jag gör varje dag, men om jag har möjligheten och lite tid över, så går jag gärna på ett möte. Det är fint, vet du.

Du bär ett kors runt halsen. Tror du på Gud?

- Ja, absolut.

Sedan du var liten?

- Jag har inte alltid satt något etikett på det, men jag har alltid haft en känsla av att jag har blivit omhändertagen på något sätt, av något mycket mäktigare än jag själv.

Exempel?

- När jag inte kunde ta hand om mig själv, gjorde något det åt mig. Något ledde mig till rätt personer och de rätta platserna. De vänner som jag lärde känna i New York, till exempel, det var absolut ingen tillfällighet att jag träffade dem när jag som bäst behövde sluta gömma mig, och ta tag i mitt liv. Det handlar om mod, och jag har mött några av de mest modiga människorna i mitt liv New York, säger Dave.

Och så lutar han sig tillbaka i den fluffiga fåtöljen och ler, mitt i röken från cigarillen.

Det är något speciellt med det leendet.

Alldeles avgjort hänger det samman med textens inledande meningar.

För mannen som var djupt nere, som var död men överlevde, säger vackra ord som låter äkta.

- Jag kan känna igen. Jag är inte den där hårda, själlösa typen längre. Förut fruktade jag dagen, jag ville bara försvinna. Jag vet inte var det kom ifrån, eller var det började, men det tog över mig och jag kunde inte förändra det. Att sluta dricka och använda droger är det svåraste jag någonsin gjort, men belöningen blev ofantligt mycket större än i mina vildaste drömmar. Jag tar inte lätt på den tacksamhet jag känner, bara över att vara här, över att mina öron är öppna igen, att mina ögon är öppna. Det känns som att jag har en själ igen, säger Dave.

Sedan skrattar han lite, nästan förläget, som för att skyla över det djupsinniga han just sagt.

Men han lyckas bara delvis.

Antagligen är det därför ordet dyker upp, när det undermedvetna gjort sitt.

Och så här i efterhand.

"Frälsning" passar rätt bra.

arkiv Dave Gahan

Tobias Lindner