Wyclef får mig att tänka på kungen

1 av 2
Parsons.
NÖJE

Där ser man.

Det är kanske inte bara kleti och pleti som går och tittar på lättklädda damer...

Wyclefs "Perfect gentleman" fick helt nya dimensioner i veckan.

Jag antyder inget.

Drar inga slutsatser.

Hävdar vare sig det ena eller det andra.

Så länge den amerikanske advokaten inte hostar upp en kontokortsslip kan varken jag eller någon annan påstå att vårt ärevördiga statsöverhuvud verkligen varit på strippklubb i Atlanta.

Men blotta misstanken är ju pikant.

För att inte säga jättefestlig.

Den där typen av verksamhet förknippar man i första hand med rent löskefolk. Oanständiga sluskar utan skam i kroppen.

Så står plötligt självaste Tjabo anklagad för att vara lika dekadent. Och i privatrum ska han ha varit också.

Jojo.

Där inte bara strippas det, kan jag meddela. Där utförs vad som på fackspråk - eller möjligen fuck-språk - kallas lapdance.

Själv har jag inte kunnat sluta lyssna på Wyclefs förträffliga "Perfect gentleman" sedan denna vårens mest underhållande nyhet briserade. Den handlar ju just om den typ av damer Ers Majestät gemenligen påstås ha låtit sig behagas av och varje gång Fugees-hjälten - möjligen samtidens roligaste underhållare - kommer till sin dödligt medryckande refräng börjar jag numer fnissa hysteriskt.

Man börjar ju omedelbart tänka på... ja, kungen.

Det är min tråkiga plikt (ja, egentligen är den otroligt rolig, men låt oss hålla masken) att upplysa regenten om att låten i fråga kan bli sommarens stora brottarhit.

Den är så fruktansvärt bra.

Sommaren blir lång på Drottningholm...

Antar att det är drag

på O'Learys-pubarna nu.

Det har nämligen kommit en samling outgivet med den svårt underskattade singer-songwritern Steve Forbert, "Young, guitar days", och på just O'Learys är han gud.

När man hör de tidigast daterade sakerna, från 1978, är det inte svårt att förstå varför.

Owe Thörnqvist ljög inte.

Jag blev verkligen mållös när han, på fina Café Artist i Gävle, kom fram och hotade med en propp. Däremot var väl den gamle pugilisten inte fullt så balanserad som han försökte få det till i tv...

"Lyssna på den här"

, säger dom på Skivfönstret - skivaffären med Stockholms mest engagerade personal, och sätter på "I"m over you" från Keith Whitleys tolv år gamla "I wonder do you think of me".

Och in i hörselgångarna tränger sig den bästa okända countryklassiker jag hört sedan Bob Woodruffs "The year we tried to kill the pain".

Fruktansvärt enkel men, på typiskt countryvis, otäckt precis historia om en man som håller på att gå under av kärlekssorg men fåfängt försöker övertyga sin älskade om att han glömt henne nu.

Det är bara att ge sig ut och leta.

Ni såg väl Tomas Ledin

chi gong-digga Stockhausen på Polar-galan?

Det kan vara årtiondets tv-bilder.

Orsaker till extas

Per Bjurman