Travis upphöjer tråkighet till konst

NÖJE
Präktigt - men bra Skottarna i travis representerar en genre som hellre pratar om sin farmor än dricker whisky.
Foto: TOMMY MARDELL
Präktigt - men bra Skottarna i travis representerar en genre som hellre pratar om sin farmor än dricker whisky.

Travis

Plats: Göta källare, Stockholm. Publik: Det är packat. Längd: 75 minuter. Bäst: En ny låt som heter "Side". Sämst: Man blir ju inte precis upphetsad. Fråga: Nu ser väl någon till att fina Göta källare blir rockklubb på heltid?

Jag gäspar.

Men oftast med ett leende.

Skottarna i Travis börjar bli väldigt bra på att vara trista.

Det lät kanske konstigt.

Men i den brittiska popvärlden finns faktiskt en sådan skola.

Band och artister som gör tråkig musik - på ett begåvat sätt.

De brukar vara musikaliskt drivna, kan för det mesta stoltsera med en serie oerhört gedigna låtbyggen och hyllas kategoriskt av Noel Gallagher.

Samtidigt är de alltid präktiga, snälla, helt i avsaknad av karisma och så kritvitt osvängiga att det börjar växa mossa i öronen bara man tänker på saken.

Med andra ord:

Stentrista.

Travis kan ses som ett praktexempel.

Jag tyckte länge genuint illa om detta skotska kollektiv av Bror Duktig-figurer. Det kändes direkt deprimerande att all den extatiska, sexiga larger than life-feeling Oasis och Blur byggde upp under britpopens storhetstid skulle mynna ut i någonting så kälkborgerligt.

Men efter den här småtrevliga spelningen är jag beredd att om inte kapitulera så i alla fall ompröva vissa ståndpunkter.

Inte för att Fran Healy och hans kumpaner precis blivit roliga. Framträdandet är precis så tamt och beskedligt och ospännande som man kunnat föreställa sig på förhand.

Men det går inte att blunda för att det i den där tristessen finns finess, skärpa och långt utvecklad musikalitet, främst manifesterad i form av en bukett riktigt vassa och snygga melodier. Särskilt några nya saker, från kommande albumet "The invisible band", imponerar. En sång som "Side" skulle nämnde supportern Noel Gallgher ge sin VIP-plats på Maine Road för att kunna skriva idag.

Att Healy också visar sig vara en charmig, sympatisk estradör som berättar om saknaden efter farmors trygga famn känns helt i sin ordning.

Så ska det vara i tråkpopen. Inga attityder. Inga Liam-fasoner. Farmor är bättre än Jack Daniel"s.

Däremot framstår det som okaraktäristiskt skoj att dra Mott The Hooples Bowie-klassiker "All the young dudes" som extranummer. Där går den röda tråden av.

Annars är det ju bara att konstatera:

Travis upphöjer tråkigheten till konst.

Per Bjurman