- Jag var stenad på heroin i över 20 år

1 av 2 | Foto: SONY MUSIC
Steven Tyler är en löjligt hälsosam 53-åring.
NÖJE

Steven Tyler sjunger i Aerosmith. Det har han gjort i drygt 30 år. Nu är gruppen här med nya skivan "Just push play". För Puls berättar de om droger, sex och rock "n" roll.

MÜNCHEN. En trappa ner ligger en tv-studio. Här uppe ligger ett kontor. Runt omkring oss ligger ett regnigt München. Framför mig sitter Steven Tyler och röker cigarr och Joe Perry och röker ingenting.

De ser på en gång löjligt hälsosamma och helt enkelt bara löjliga ut. Det blir oundvikligen så när två 50-plussare klär sig som 15-åringar.

Spelar roll. Aerosmith - som också innehåller tre mindre intressanta medlemmar: Joey Kramer, Tom Hamilton och Brad Whitford - fyller 31 år i år och är på god väg att bli en amerikansk, mytisk arketyp.

Kanske inte av samma dignitet som Robert Johnson eller Elvis, men ändå, nånting ditåt.

För att fatta det måste man fatta dramat i tre akter.

Akt 1, från 1970 till 1978, handlar om ett band från Boston som förenar Beatles, Rolling Stones och Led Zeppelin och ser nästan lika horiga ut som New York Dolls och under ett ständigt pågående party av sex, droger och rock "n" roll åker runt i USA och spelar på utsålda fotbollsstadion.

Akt 2, från 1979 till 1987, handlar om fritt fall. Tidigare var musiken huvudrätt och drogerna kryddan. Nu är drogerna huvudrätt och musiken kryddan. Destruktivt? Ja, och så till den milda grad att det bland folk runt bandet förekommer vadslagning om vem i det som ska dö först.

Akt 3, från 1988 och fram till i dag, handlar om Jesu uppståndelse från de döda i rock "n" roll-tappning, om hur fem nerknarkade och alkoholiserade vrak reser sig upp och inte bara blir lika stora som tidigare, utan störst.

De gjorde det. De förlorade det. De tog in på torken. De tog tillbaka det.

En av dem upptäckte till och med att han hade en hemlig dotter (som några år senare växte upp till att bli en av världens största filmstjärnor).

Ingen dog och, viktigare, ingen var fet. Nej, de förblev fem trådsmala snubbar som klädde sig i läder och sammet och bar frisyrer som sockervadd på pinnar. Kidsen älskade det. Kidsen älskar det. Ställ er frågan: Hur många andra i Steven Tylers och Joe Perrys ålder gör musik och videor som går på hög rotation på MTV?

Amerikanare tycker om lyckliga slut och allt pekar på att Aerosmith tänker ge dem det. Ta bara händelserna som föregick den dag jag träffar dem.

1) De har blivit upptagna i Rock "n" Roll Hall of Fame i Cleveland. Stort. Ja. Men de flesta som blir upptagna i Rock "n" Roll Hall of Fame har för länge sen sett sina bästa dagar, om de över huvud taget lever. Men.

2) Det har inte Aerosmith. De rusade samma vecka rätt upp på Billboards Top 10 med singeln "Jaded" och strax senare med albumet "Just push play".

3) Nånstans mitt i allt det här var de huvudattraktion på konserten i samband med Super Bowl, finalen i amerikansk fotboll. Live, inför 135 miljoner tv-tittare, lirade de "Jaded" och avslutade allt med ett jättelikt jam runt "Walk this way" och på scen runt omkring dem stod Britney

Spears, "N Sync, Nelly, Mary J Blige"

Den som tänker lika långt som näsan räcker håller fram Aerosmith som exempel på hur dumt det är att knarka och hur bra det går om man inte knarkar. Den som tänker längre än så, till exempel Joe Perry, fattar läget: Aerosmith är värsta reklampelarna för narkotika.

- Ja, om jag var 20 bast och gillade att tända på och tog mig en titt på oss skulle jag tänka: Hey! Jag kan knarka loss hur mycket jag vill. Spelar roll. Det är bara att göra som Aerosmith och komma ut på andra sidan och ha det hur bra som helst och se hur bra ut som helst. Men. Tyvärr. Chansen att det ska hända är liten. De flesta som gör vad vi gjorde, experimenterar fritt med kemikalier, slutar som döda eller galna. Du vet, ett piller eller en drink till och vi hade varit lika döda som Bon Scott eller John Bonham. Vi hade tur. Det är allt.

Joe Perry är en kall kille. Säger vad han har att säga utan åthävor. En karaktär som perfekt ramas in av korpsvart hår, skarpa drag och hy slät som marmor.

Steven Tyler är en het kille. Pratglad. Brister gärna ut i sång under pågående intervju. Hans hy påminner mera om gummi. Spänd gummi. Det är remarkabelt att en man som enligt egen utsago "var helt zonkad i 25 års tid" vid 53 ser ut som en senig och välbehållen 40-åring.

- Enligt min läkare beror det på att jag var stenad på heroin i 20 år. Med andra ord: jag sov i två decennier, säger han.

- Ja, säger Joe Perry och instämmer, på heroin ligger man utslagen det mesta av tiden. Det gör att hyn förblir slät.

Det är inte bara det att Steven Tyler ser ung ut. När Aerosmith senare på kvällen äntrar scenen för ett exklusivt klubbgig på Babylon i Kunstpark Ost i München uppträder han också i högsta grad som en ung och vital man. Ormar sig. Rullar med höfterna. Gnider sig i grenen. Dansar. Plutar med munnen. Struttar fram längs scenkanten. 50 procent professionell förförare. 50 procent hovnarr.

Ja, och han sjunger med en röst gjord av soul och funk och blues och rullande rock.

Bra show? Skojar ni? Fantastisk show.

- Det känns fortfarande som vi har nåt att bevisa. Ja, vi har alltid känt att vi slagit underifrån. Det kan bero på att vi kom fram i generationen efter band som Stones, Zeppelin och Beatles. Att vi alltid ansetts som bra, men inte lika bra som de. Tror inte våra fans sett så på saken, men media" Vi har alltid känt att det funnits ett nytt berg att bestiga. Jag vaknar fortfarande upp varje morgon och tror att jag ska uträtta nånting bättre än vad jag åstadkom dan före, säger Joe Perry.

Första gången Joe och Steven sågs var Steven redan professionell musiker och Joe stod på en sylta och grillade pommes frites. Nästa gång de sågs, i augusti 1969, några dagar efter Woodstock-festivalen, frontade Joe Perry The Jam Band på scen i den lilla staden Lake Sunapee, New Hampshire. Steven satt i publiken. Efteråt kom han fram och sa:

- En dag kanske vi har ett band tillsammans?

Några månader senare hade de det.

Tom Hamilton följde med från The Jam Band och Brad Whitford och Joey Kramer kom snart till. Det var Kramer som kom på namnet Aerosmith.

De hade en dröm. De skulle förverkliga den genom dagliga, långa, koncentrerade repetitioner och genom att ta varenda spelning som gavs. De var övertygade om att de skulle lyckas i samma stund de hade skrivit "Movin" out".

- Ja, det var beviset. När jag och Joe gjort den var vi säkra på att vi hade det där speciella som särskilde oss, säger Steven Tyler.

- Det förde oss samman. Det och "Train kept a rollin". En cover vi spelat på varsitt håll med våra respektive band innan vi började lira ihop, säger Joe Perry.

Debutalbumet "Aerosmith" var inte perfekt. Men starkt. Förutom "Movin" out" innehöll det världens första powerballad, "Dream on". Fortfarande det bästa som skrivits i genren näst "Stairway to

heaven". Framför allt innehöll det "Mama kin".

En låt som har allt det Guns "n" Roses hade när det bandet var som bäst, men 15 år tidigare.

Det skulle bli bättre. Först kom "Get your wings" med den formidabla "Same old song and dance" och därpå mästerverken "Toys in the attic" och "Rocks". Album som rockade blyhårt men samtidigt hade oemotståndliga popmelodier och en nervös energi av det slag man får när man inte sovit på tre dygn och inte tänker sova på tre till.

Bägge plattorna kom enligt Joe Perry till med droger av högsta kvalitet som bränsle.

"Toys in the attic" innehåller "Walk this way". En prototyp för rap och bevis 1 A för den som pläderar för Aerosmiths storhet. Den har ett sväng som är vitt, svart, rock, funk, r "n" b" Tidlöst. Just därför kunde den, en rockhit i mitten på 70-talet, tio år senare omvandlas till en hiphop-hit ihop med Run D.M.C.

När Aerosmith efter de nerdrogade åren åter gjorde anspråk på ära och berömmelse gjorde de det inte bara i kraft av sin nyvunna nykterhet. De gjorde det i högsta grad med nyinspelningen av "Walk this way". Den slog över hela världen och kickstartade karriären på nytt. Det var det ena. Det andra var att de hade börjat samarbeta med utomstående låtskrivare: Desmond Child, Holly Knight, Jim Vallance"Hitmaskiner.

Skulle Jagger & Richards kunna göra nåt liknande? Nej. Men det är deras problem. Tyler och Perry skäms inte.

- Det började som ett experiment och, jag menar, Desmond Child, vilken kille. Har varit helt fantastiskt att jobba med honom. Vi är konstnärer. Okej. Men också underhållare. Samarbetet med de här människorna har hjälpt oss att nå ut till en större publik, säger Joe Perry.

- Det är som att sätta in en ny och kraftigare motor i bilen. Det är fortfarande din bil men den går fortare. Och det har hela tiden handlat om låtar som låter Aerosmith. Vi har inte kompromissat med vårat sound, säger Steven Tyler.

Album som "Permanent vacation" och "Pump" understryker sanningen i orden.

Aerosmith var där och då. Ja. Men Aerosmith är också här och nu. Det är därför bandet upptas i Rock "n" Roll Hall of Fame och samtidigt går in på Billboard Top 10 med "Just push play".

Steven Tyler och kompani gör fortfarande det de gör bäst: vanvördig, rå, sliskig, sjabbig, spydig, rolig, stormig, fräck, stöddig, självsäker, bråkig, lättsinnig, teatral, fysisk och sexig musik.

Det vill säga rock "n" roll.

Aerosmith

Tore S Börjesson