Grattis Dylan - du behövs i dag

NÖJE

Tiderna förändras, som dagens 60-åring konstaterat.

I reklamradions, MTV:s och hitskivornas tidevarv kan man onekligen undra när fördumningen slutligen ska kväva musiken.

Svaret blåser väl i vinden...

Bob Dylan.

60.

Jag säger grattis.

Och undrar samtidigt.

Över hur det står till där ute.

Man kan slås av det ibland.

MTV, Z-TV, reklamradion, Absolute-skivor, hitlistor hit och dit. Det är en stor malande fabrik av slit-å-släng musik där endast de mest kommersiella formaten överlever. En lönsam fabrik, kortsiktigt.

Men också en förödande fördumning. Ett förlamande globalt utslätande av musik till strömlinjeformade kulisser. Som lär nya generationer att musik är hits och de kan du få paketerade på skiva, eller om du så vill gratis, i radion.

Här har musikbranschen skapat ett monster.

För hitfokuseringen bygger inga långsiktiga artister. Bygger inga fanskaror, där engagemanget sträcker sig längre än till när nästa pojkband lanseras.

Skulle där funnits plats för en Bob Dylan i dag?

Jag har ställt den frågan förut. Och gör det igen.

Jag vill tro det.

Att musiken i sig har en kraft som kan bryta igenom.

Att vi som människor vägrar gå i takt.

Att likriktningen alltid skapar motreaktion.

Det måste bara vara så.

Den 26 juni 1992 stod Dylan på Sjöslagets stora scen i min hemstad Luleå. Han kisade mot nattsolen och log.

Det känns orimligt i dag, flera år efteråt, när man promenerar över den parkeringen där scenen stod. Store Dylan i lilla Luleå.

Allra roligast var mytbildningarna kring vad han gjorde under sin vistelse.

Bäst var K-G. Lysande mysmytoman från Tornedalens myggmarker.

- Han lånade min stuga, vettu. Visst. Fan, vi bastade hela kvällen. Jävla trevlig karl. Du vet, jag träffade honom på 70-talet...

Ett resonemang, som berättat med hela K-G:s mustighet och en infernalisk detaljrikedom inte föreföll helt orimligt.

Jag har ofta tänkt på det.

Fan.

Jag vill att det ska vara så.

Att Dylan stod där, i midnattssolen, med en myggsvärm runt skallen och sippade lite ortens med ett leende på läpparna... Osande av bastubad i den svala, renande nattluften.

Kanske var det trots allt så.

Svaret?

Tja, min vän, det blåser väl i vinden...

Ronny Olovsson