Philip Seymour Hoffman

NÖJE
Foto: COLUMBIA

Det är, förstås, delvis av samma anledning som att rockkritiker gillar artister som ser ut som de själva. De som är lite osexiga. Med svarta kavajer. Och töntbrillor. Och som inte får knulla lika mycket som" låt oss säga Ricky Martin.

Men samtidigt kan man inte säga att Elvis Costello någonsin var dålig.

Och man kan inte säga att Philip Seymour Hoffman någonsin varit dålig.

Philip Seymour Hoffman har aldrig varit dålig.

Han är de coola filmernas birollskung. "En kvinnas doft", "Big Lebowski", "Boogie nights", "Magnolia", "Almost famous". Medlen är minimala, utseendeförändringen likaså, men han är aldrig samma person som han var i rollen dessförinnan. Han är en stor skådespelare. Och hans sätt att runka och spruta i "Happiness" är vit, smutsig funk som film. Till exempel.

Tänk han har nästan fått göra en huvudroll också. I David Mamets "State and Main". Det är närmast rörande för en kille som ser ut som Philip Seymour Hoffman - rödlätt, köttig, sömnig - får inte göra huvudroller. Och han har spelat mot Robert De Niro (i bögiga filmen "Flawless" - missa inte de underbara, bortklippta improvisationerna mellan de två mästarna under eftertexterna).

Han är född 23 juli 1967, i Fairport, New York. Han har gått på New York University och pluggat drama. Det räcker så. Allt jag vill veta om honom ser jag på film. Där är han skickligast och vackrast.

Men visst, han är mer lik mig än vad Brad Pitt är.

Fredrik Virtanen