En bra samling – men oj så ful

NÖJE

VISBY. Vad säger man om cd-boxen Ken Burns Jazz?

Den definitiva samlingen?

Synd att framsidan är så ful.

Det kan bli en intressant sommar, det här.

I lördags kväll började SVT sända Ken Burns omdebatterade dokumentärserie ”JAZZ – The story of America’s music” som tog honom sex år att skapa. Från att ha visats i tio delar (totalt 19 timmar) i amerikanska Public Television under januari är den svenska varianten klippt till tolv avsnitt på lika många lördagar.

Och det började ju bra.

Jag hade till exempel ingen aning om att ordet jazz kom ifrån den jasminparfym som hororna i Storyville, New Orleans, använde. Jasmin förkortades till ”jass” men var tvunget att bli ”jazz” för om man tar bort j:et i ”jass” så blir det ”ass” och det är inte så himla kul.

Med tv-serien följer

ett berg av tillbehör.

4 En 500 sidor tjock bok.

4 22 cd-album med de största jazzlegenderna (Armstrong, Basie, Miles, Duke, Bird, Monk, Mingus, Holiday och så vidare).

4 Och den fem album tjocka cd-boxen.

Nu finns alla cd-skivor från Ken Burns-serien i en skivaffär nära dig. Men jag börjar med boxen.

Vad säger man? Är det här ännu ett sätt att tjäna pengar på jazzmusik från 1900-talets början, mitt och slut? Här hittar du inga exklusiva tagningar, inga bortglömda jazzpärlor, inget som du inte hört förut. Har du ett gäng jazzplattor hemma i skivhyllan och några av dem är ”måste-ha-plattor-för-de-är-ju-klassiker” är risken överhängande att du har många av de här inspelningarna.

Boxen ”Ken Burns Jazz

– the story of America’s music” känns ändå nödvändig.

Förutom att du får de största inspelningarna i en och samma box på grund av det unika samarbetet mellan skivjättarna Sony (Columbia/Legacy) och Universal (Verve) – hur många småsamlingar som ”best of the Verve-years”, ”best of the 1940–1945-recordings” och så vidare finns inte i skivaffärerna? – är boxen en dokumentärserie i sig.

Lyssnaren tas med på en jazzresa som börjar med The Original Dixieland Jazz Bands ”Livery stable blues” – den första jazzinspelningen någonsin – och slutar med Herbie Hancocks 80-talsrökare, skönt Moogiga ”Rockit” och M.C Solaars och Ron Carters ”Un ange en danger” från 1994.

Hela tiden med kommentarer i boxens häften. Det är kul, intressant, lärorikt och bra.

Men omslaget. Herregud vad fult.

SVT lägger Ken Burns Jazz-serie klockan 22.30 på lördagkvällarna i sommar. Det är mord.

Tobias Fröberg