Platt pudel-schlager

1 av 2 | Foto: Roger Schederin
NÖJE

Bon Jovi

Mel C

Plats: Stadion, Stockholm. Publik: 18 000. Längd: Två timmar. Bäst: Scenshowen är väl rätt underhållande. Sämst: Det är överlag väldigt mycket platt och meningslös lagomrock. Fråga: Vad gör en spice girl som uppvärmare åt de här töntarna?

-Tror ni svenskar att vi spelar pop, fräste en upprörd Jon Bon Jovi i gårdagens Aftonbladet.

Efter två hutlöst intetsägande timmar på Stadion kan jag ge honom ett rakt och ärligt svar:

Nej.

Numer vet vi att ni är själva sinnebilden av tam, platt och blodfattig mainstreamrock.

Herr pudelrockarens indignation bottnade i det faktum att arrangörerna bokat Spice Girls-stjärnan Mel C som uppvärmningsakt.

På något sätt menade han att det var en skymf mot ett band som spelar så tuff och ädel rock som Bon Jovi.

Ja, så fungerar komplexfyllda amerikaner utan självinsikt.

Herregud, Bon Jovi är inga hårda rockers.

Bon Jovi är en samling smöriga mesar.

Under den två timmar långa hitparaden på Stadion hör jag ingenting – nada – som är något annat än en slätstruken, lam, tandlös, tillrättalagd och feg lätt & lagom-variant av det som brukar kallas rock ’n’ roll.

Men det är alldeles uppenbart att den snutfagre sångaren lever i föreställningen att han levererar the real thing.

Vid ett flertal tillfällen försöker han mot allt förnuft kopiera den stora guden hemifrån New Jersey, Bruce Springsteen, och hans sätt att göra extatisk högmässa av varje liveshow.

– Så det här är The Olympic Stadium? I kväll döper vi om den till the church of rock ’n’ roll, skriker han – och drar igång ytterligare en platt pudelschlager som inte har ett dyft med rock ’n’ roll att göra.

Under kvällen iklär han sig också rollen som förförisk loverboy, ömsint trubadursångare respektive arg samhällskommentator.

Inte någon gång känns han trovärdig.

Grabben är kort sagt en tönt.

Det går dock inte att förneka att hans medarbetare iscensatt en rätt underhållande scenshow. Särskilt scenbygget, en kopia av toppen på legendariska Manhattan-skrapan Empire State Building, imponerar. Inte ens den kombinerade velodrom och catwalk U2 kommer hit med senare i sommar känns lika spektakulär.

Ingen kan klaga på stämningen heller. De oväntat talrika fansen är nästan lika hängivna som jag är likgiltig. Å andra sidan tror jag ju att Bon Jovi i första hand appellerar till människor som inte är så fruktansvärt intresserade av musik. Kalla mig elitist, men älskar man ”Livin’ on prayer” kan det inte gärna vara kärleken till rockmusiken som styr en – snarare behovet av lite lättsam och trevlig underhållning.

Mel C?

Nja, hon övertygar inte hon heller. Hitnumren ”Northern star” och ”I turn to you” låter rätt hyggligt, men det är något andefattigt över själva framträdandet.

Och det är klart, för en före detta Spice Girl kan det inte vara så särskilt inpirerande att stå där i eftermiddagsljuset och försöka tända en publik som egentligen inte bryr sig.

Dock:

Hon är bra mycket tuffare än Bon Jovi...

Per Bjurman