Sorry, Friends - det håller inte

NÖJE
låt tjejerna sjunga Gårdagens konsert med Friends nådde en erbarmlig bottennivå när Nina Inhammar och Kim Kärnfalk lät Tony Haglund sjunga en låt. Det är tjejerna som är behållningen av konserten, skriver Aftonbladets recensent.Foto : UFFE NYLÉN
låt tjejerna sjunga Gårdagens konsert med Friends nådde en erbarmlig bottennivå när Nina Inhammar och Kim Kärnfalk lät Tony Haglund sjunga en låt. Det är tjejerna som är behållningen av konserten, skriver Aftonbladets recensent.Foto : UFFE NYLÉN

Turnépremiär: Liseberg, Göteborg. Publik: Flera tusen. Längd: 55 minuter. Bäst: "Listen to your heartbeat". Sämst: Tony Haglunds solonummer "Ingen kan älska som vi". Fråga: Tyskland nästa?

GÖTEBORG. Friends ska göra popkarriär.

Med hjälp av lagom uppfräschad dansbandsmuzak.

Sorry, det räcker inte långt.

Vad kommer att hända med Friends när schlagerståhejets dragningskraft tappar i styrka?

Vad händer när den mediala exponeringen mattas av?

Inte mycket.

I alla fall om de fortsätter i den riktning som deras turnépremiär pekar mot. Det 55 minuter långa uppträdandet är måttligt spännande.

Friends framför många nummer från sitt nya album, i vilket de försöker hitta in i en mer uppdaterad popkostym än tidigare.

Det känns som de hela tiden går vilse eftersom de lutar sig tillbaka på ett lättsamt dansbandsgung.

Jag har inget emot dansbands-genren som sådan, den fyller en funktion. Men det är en musikstil som aldrig står för några nya grepp eller landvinningar. Alla refränger och melodier slätas ut för att inte störa dem som buggar på dansgolvet.

I Friends fall maskerar de sina egentliga rötter med lite ABBA, hurtig schlager från Skara och arrangemang som går i Tina Turners skola som den lät runt 1986.

Vad gäller den populära dansbandsscenen kanske det känns djärvt och upplyftande, men det är inget man bygger en varaktig popkarriär på.

Då måste det till mer luttrade grepp som lyfter upp Friends över mängden.

Framför allt på scen.

Det räcker inte med ett akustiskt hitmedley eller en aerobics-cover av soulörhänget "Knock on wood". Och de ska definitivt låta bli att köra själva behållningen av scenen - sångerskorna Nina Inhammar och Kim Kärnfalk - till förmån för ett taffligt solonummer av Tony Haglund.

När Tony sjunger "Ingen kan älska som vi" når kvällen en erbarmlig bottennivå.

Just där börjar man fundera på om Friends är på väg mot det öde som drabbade Charlotte Nilsson - vars solokarriär i princip dansade en enda sommar.

Men jag tror att bandet kommer att stanna i allmänhetens medvetande längre än så.

Friends har högre ambitioner med sin musik - turnéschemat är minst sagt hektiskt - och äger bitvis en större charm än miss Nilsson.

En annan faktor som talar till deras fördel är att de inte verkar ha några planer på att bryta med kulturstrategen Bert Karlsson - han står i publiken, men det ser ut som om han är mer intresserad av sin mobiltelefon än själva giget.

Friends behöver bli mindre insmickrande och mer raffinerade för att kunna erövra popscenerna någon längre tid.

Som det är nu tycks mogenlogen vara en mer passande framtid.

Markus Larsson