Mindre smakar mer, Eagles

NÖJE

Plats: Globen, Stockholm. Publik: Cirka 9 000. Längd: Tre timmar (inklusive 20 minuters paus). Bäst: Finalen med "Take it easy" och "Desperado" går inte att snacka bort. Sämst: För långt. Fråga: Hur kan man motivera ett biljettpris på 630 spänn?

STOCKHOLM. Utsökt ljud och en räcka välförtjänt klassikerstämplade låtar har de, Eagles. Men det räcker inte för att hålla liv i en tretimmarsshow.

Särskilt som den visuella underhållningen inskränker sig till ett tröjbyte.

På väg ut från Globen får jag höra sånt som "vad du än skriver, glöm inte att hylla Joe Walsh" och "det kanske kan bli två plus ändå, tack vare den gråhårige?". Det är Joe Walsh som är den gråhårige och det är snarare på grund av än tack vare honom som det blir just två plus.

Undertecknad är nämligen, till skillnad mot en del kollegor, alls ingen inbiten Eagles-hatare. Detta välklädda veteranband, som mer än något annat definierar 70-talets amerikanska västkustrock, har en hel rad starka nummer i den 29-låtarskompott som de bjuder publiken på i afton.

Inte minst de som Don Henley sjunge. Smått soulstompiga "The long run" och väldigt klassiska pianoballaden "Desperado" är båda utmärkta. Även Glenn Frey firar några triumfer, med sensibel akustisk country som gamla "Lyin" eyes" men vädrar tyvärr också ut egna tomt skramlande 80-talslik som "You belong to the city".

Och visst gör Joe Walsh några väldigt smakfulla gitarrsolon och ska ha kredd för att han står för kvällens mest spektakulära visuella inslag (han byter tröja och skor i pausen"). Ändå känns hans riffande funkrock ofta egendomligt seg att tröska sig igenom.

Det är givetvis rimligt att bjuda på en generös show när biljetterna kostar 630 kronor. Men trots utmärkt ljud och starkt, stort band är det enda riktigt generösa här längden.

Och då den resulterar i några förödande sega svackor påminner jag gärna om den gamla klyscha som lyder "mindre smakar mer".

Håkan Steen