Dödens festivaler

1 av 2 | Foto: LARS OTTOSSON
Här klämdes nio unga ihjäl när de lyssnade på Pearl Jam.
NÖJE

159 döda. Väpnad konflikt mellan israeler och palestinier? Nej. Det är offren som sen 1990 skördats på grund av otillräcklig säkerhet på konserter och festivaler.

Nån statistik över antalet döda på konserter sen rockens födelse i mitten på 1950-talet existerar inte men två saker står klara. 1) Det är en hög siffra. 2) Det är en onödigt hög siffra.

Det första dödsfallet som uppmärksammades stort inträffade när Rolling Stones 1969 höll gratiskonsert på en speedwaybana i Altamont, Kalifornien.

Grateful Deads inrådan hade de anlitat Hells Angels som ordningsvakter vid scen.

Hells Angels söp och knarkade och körde in i publikhavet med sina motorcyklar. När en av dem mitt under pågående konsert knockade Marty Balin, sångare i förbandet Jefferson Airplane, stod det klart att de som skulle upprätthålla säkerheten var dess största hot.

Halvvägs in i Rolling Stones spelning drog en ung, svart man i publiken vid namn Meredith Hunter pistol.

Medlemmar i Hells Angels gick till attack och högg honom till döds.

Händelsen vann snart symbolvärde som slutpunkten för flower power-rörelsen och dess tal om peace, love and understanding.

Det borde blivit startpunkten

för en höjd medvetenhet om behovet av säkerhet och genomtänkt organisation kring rockkonserter.

Men det krävdes en mycket värre katastrof för det.

Den inträffade tio år efter Altamont, den 3 december 1979, i samband med en konsert med The Who på arenan Riverfront i Cincinatti, Ohio.

Det började med att personalstyrkan vid vändkorsen var för liten. Det tog tid att komma in. Under växande otålighet stod 8 000 fans ute i den skarpa vinterkylan. Den irriterade och upphetsade stämningen tilltog och vakterna öppnade ett fåtal dörrar in till entréhallen och en del kunde sippra in den vägen.

I det läget började förbandet soundchecka.

Fansen i entréhallen trodde att Who gått på scen och hoppade över vändkorsen. Vakterna stängde dörrarna till entréhallen igen. Utanför arenan uppstod kaos. Nu skulle folk in. När alla tryckte på från olika håll i jakt på en öppen dörr uppstod en vågrörelse. Ögonvittnen sa senare att det blev som en strömvirvel i mitten av folkhavet. Människor sögs ner och kollapsade under varandra.

Till slut lyckades vakterna öppna tillräckligt med dörrar och lotsa in massan. Kvar på marken låg en hög med kroppar. elva människor hade förlorat livet.

Konserten på Cincinatti Riverfront var en organisatorisk katastrof. Mycket har hänt sen dess men de nio dödsfallen i Roskilde i fjol bevisade att det fanns mycket kvar att göra.

Det tog 30 minuter efter de första desperata ropen på hjälp innan konserten med Pearl Jam i Roskilde stoppades.

Stagemanagern stod och pratade med sin flickvän i Frankrike. Det var hans ansvar att koppla ur elen. I hans fråvaro blev ingenting gjort. Ingen hade ansvaret.

Det tog åtta minuter efter det att musiken stoppats innan festivalledningen slog larm till SOS-centralen, polis och räddningstjänst.

Det rådde brist på utrustning för upplivningsförsök och medicin.

Det har från flera håll höjts röster om att vakter på Roskilde uppträtt berusade. En källa i branschen Puls pratat med tror också att det fanns betydligt fler människor på området än den officiella publiksiffran.

Allt det här har till årets festival lett till massiva förbättringar av säkerheten.

Det ledde också till att statsrådet Ulrica Messing tog initiativ till att en arbetsgrupp bildades i Sverige. Nyligen presenterade den en skrift med råd till konsertarrangörer om hur högsta möjliga säkerhet skapas.

Puls har pratat med

två av dess medlemmar, Patrik Axelsson, ordförande i föreningen Rockparty och arrangör av Hultsfredsfestivalen och konserter sen 15 år tillbaka, och Anders Hagström, som driver företaget Dynamic Duo Productions och bland annat varit produktionsansvarig för Hultsfredsfestivalen.

Den viktigaste lärdomen av Roskilde är att spilld tid i värsta fall är lika med spillda liv.

- Ska nåt göras ska det göras fort. Ramlar nån i publiken ska inte tio personer vara inblandade i det beslut som då ska fattas. På Hultsfred har vi två personer som bestämmer om det till exempel ska tas paus i musiken. Alla vet att det är dem de ska vända sig till. Om jag nödvändigtvis skulle tillfrågas kan tidsmarginalerna spricka för jag kan vara på väg ut till campingen eller vad som helst, säger Patrik.

Strikt och tydlig ansvarsfördelning. En sak att tänka på för arrangören. Det finns många fler.

Kan en ambulans lätt ta sig in på området eller blockeras dess framfart?

Har arrangören och inblandade myndigheter på förhand satt sig ner vid samma bord och diskuterat igenom alla eventualiteter?

Hur undviker man att folk strömmar till från sidorna och därmed skapar farliga vågrörelser i folkhavet framför scen?

Har man som arrangör koll på sina artister och sin publiks karaktär?

Hultsfred har helt enkelt tackat nej till Slipknot för att det bandet uppmanar publiken till ett vettlöst beteende. Andra band leder till höjd beredskap.

- Ta Kent. Ett band som lockar jävligt mycket folk. Och de har en entusiastisk publik. Folk vill fram och se sina idoler. Det är en annan sak än Mikael Wiehe. När vi hade honom i Hultsfred satt alla ner, säger Patrik.

Hur tänker ni inför ett band som Limp Bizkit?

- Det har vi löst så att de går på scen redan 19.30. Därmed slipper vi en jättepublik som är berusad. I stället får vi en fortfarande fräsch jättepublik. Tidpunkten påverkar säkerheten.

Patrik Axelsson pekar på Markoolios konsert i Töreboda förra sommaren som slutade med att nio ungdomar klämdes mot kravallstaketen och fördes till sjukhus. En bröt revbenen. En förlorade medvetandet. Den yngsta skadade var bara 11 år.

- Markoolio gick på 22.30. Han har en ung publik och de stod längst fram. Sen kom folket runt 30 ut från öltältet. De tänkte: Wow Markoolio! De trängde sig in i publikhavet och det gick som det gick. Om han börjat 18.00 hade ingenting hänt.

Ni har förbjudit publiksurfing. Varför?

- Den som surfar kan göra andra illa. Det är inte skönt att få en stålkänga i skallen. Och rätt vad det är finns ingen som håller dig uppe längre. Ett fall på två meter ner i marken... Man kan skada sig och bli liggande på backen i ett publikhav. Surfarna stjäl vakternas uppmärksamhet. De kanske missar om nån svimmar och verkligen behöver hjälp.

Finns det ett problem vad gäller vakterna, att de ses som pumpade biffar som bara längtar efter att använda sina muskler och därmed skapar i stället för stävjar oro?

- Det finns säkert ett imageproblem, säger Anders Hagström. Jag har jobbat jättemycket med den grejen. Det är viktigt att publiken har förtroende för vakterna och inte ser dem som fiender och hot. Det kan handla om att le mot folk. Att inte stå med armarna i kors och se barsk ut. Jag brukar säga till vakterna att se på publiken som kunder. De har betalat 200 kronor för en konsert. Inte för att bli förolämpade.

Vad kan man som publik tänka på?

- Enkla saker, att den som är lite kortare eller ovan vid konserter inte ställer sig längst fram, att man tar hand om varandra, att man är tillräckligt nykter för att ta vara på sig själv, att man inte går upp bakfull och ställer sig i solen på en konsert utan tänker på att äta och dricka, säger Patrik.

Rock ska vara en vild och bråkig konstform. Kan inte säkerhetstänkandet förstöra det roliga?

- Jo, det totalsäkra vore ju att sätta upp 26 000 stolar framför Hawaiiscenen med numrerade platser och sen kan alla sitta där och hålla käften tills det är slut. Men det jag pratar om förstör inte festen. Jag vet till exempel från publikundersökningar att en majoritet är emot publiksurfing. Reglerna är till för att göra det så trevligt som möjligt för så många som möjligt.

Puls råd till artisterna

Puls råd till publiken

Puls råd till arrangören

Tore S Börjesson (tore.borjesson@aftonbladet.se)