”Vi måste spela och synas för att folk ska förstå”

LEEDS/GLASGOW.

Jag tänker katt.

Jag tänker piss och innan jag bundit ihop två ord till ett säger Maria Andersson skit. Nån annan, kanske Johanna eller Jennie Asplund, säger mögel och enighet uppstår om doftens ursprung.

Det är inte bara det. Det är också det att en osynlig figur står vid min sida och penslar min hud med kvalmig, klibbig och fuktig luft. Det sitter en fläkt ovanför dörren till logen. Nån sätter på den. Den låter Wuhhhuuuuuu. Som om det var poängen. Som om det hjälpte.

Jag är i Leeds men tänker på Stockholm. I Stockholm står det containrar för grovsopor lite här och var ute på gatorna. Folk brukar kika över kanten på dem. Hoppa ner i dem och gräva runt i jakt på kasserade möbler. Fynden tar man med hem.

Tänker på det eftersom möblerna i Sahara Hotnights loge är containermöblerna ingen ville ha.

Jag skulle kunna fortsätta. Jag skulle kunna säga nåt om engelsmän och heltäckningsmattor. Om heltäckningsmattor på toaletter. Om heltäckningsmattorna här i logen och i trappan ner till scenen och om vilka sorter och mängder av vätskor jag tror spillts på dem och in i deras porer genom åren. Jag skulle kunna göra det men jag gör det inte.

Jag konstaterar bara att

Sahara just anlänt till Cockpit i Leeds. En i alla avseenden engelsk rockklubb som ligger i innandömet av en viadukt genomströmmad av tät trafik i ett område i närheten av järnvägsstationen som av allt att döma är stans nöjescentrum. Klubbar och pubar och skräpmat-hak ligger tätt intill varandra som skivorna i en färdigskuren limpa.

Det är tre trånga rum. I det mellersta är scenen. Allt är slitet. Väggar och golv andas alkohol och överallt är det välvda tak av korrugerad plåt. Som sagt: det här är en viadukt.

Det är några timmar kvar till det näst sista giget på en sex veckor lång turné som tagit Sahara Hotnights genom 26 konserter, en videoinspelning (i bergen ovanför Barcelona) och 10 länder: Frankrike, Spanien, Schweiz, Italien, Österrike, Tyskland, Belgien, Holland, England och Skottland.

Maria Andersson vänder i dörren och går ut på stan och shoppar. Johanna Asplund gör jag vet inte vad. Jennie Asplund och Josephine Forsman och managern och turnéledaren Hansi Friberg hänger vid sceningången och pratar.

Tjejerna bär inga synliga spår

av sex veckor på en buss. Hansi ser en smula sliten ut.

Kanske beror det på att tjejerna jobbar den stund de står på scen. Hansi jobbar all övrig tid utom den stunden. Kanske beror det på London i förrgår.

– Nån gick in i logen och snodde min väska med datorn, allas pass, allas flygbiljetter hem och Saharas och Eskobars nya skivor och Eskobars platta kommer inte ut förrän i höst? Fick spendera en hel ledig dag med att rodda biljetter och fixa fram nya pass. Personalen på svenska ambassaden var ovillig att hjälpa till. Det var Kristi himmelsfärdsdag och alla var lediga hemma i Sverige och då skulle också de vara lediga, säger han och suckar.

Sahara Hotnights är förband till The Donnas på den här turnén. Donnas är fyra tjejer från Kalifornien. Tänk er ett Ramones med Ace Frehley på gitarr och ni fattar.

Det är med förband som det är med bakgrundsmusik i varuhus. Man hör den kanske men det är inte därför man är där. Sahara har ingen skiva ute i Europa (bortsett från Storbritannien där en kortad version av debutalbumet funnits i begränsad upplaga). Ja, och i kväll går tjejerna på scen klockan 20.15.

Fullsatt och förväntansfull och laddad stämning. Fyra ord man inte kommer att tänka på.

– Men det har gått jättebra hittills. Vi funkar jättebra med Donnas. De månar om att vi ska ha det bra. Vi har en supertrevlig crew. Det är våra kompisar. Vi har haft ett snitt på 350 personer på spelningarna och det är bra på en sån här förbandsturné, säger Josephine som alla kallar Jossan.

Debutalbumet ”C’mon let’s pretend” säljs av Hansi i samband med gigen.

I snitt 10 procent av dem som sett Sahara har gått hem med det i fickan och många har inte nöjt sig med det. De har köpt en t-shirt också.

Det är inte första gången de lirar i England men det är första gången de är här och trivs. Förra gången åkte de med Animalhouse av ingen annan anledning än att det var de som fanns till hands. Ett litet band med en liten och ur Saharas synvinkel sett fel publik. Det är annorlunda med The Donnas. De fick ett exemplar av ”C’mon let’s pretend” av en svensk journalist när de i julas var i Amsterdam och gav intervjuer och de lyssnade och gillade vad de hörde och bad Sahara om att vara förband.

Två band blev snart ett kompisgäng. Åtta tjejer som alla precis skulle eller hade fyllt 20.

Jag vet vad ni tänker. Men. Tyvärr. Hansi är den första att idka självkritik.

– Det har varit dåligt med festandet. Blev lite i London där banden hade en ledig dag. Men annars? På den punkten har Donnas varit en besvikelse. De sjunger om att sniffa lim och ligga med 40 killar på 40 nätter men av det har vi inte sett nåt. De kan ju inte dricka heller. Två öl och sen tycker de att de är fulla, säger han och menar väl att Sahara på grund av det dåliga inflytandet också misskött partajandet.

Maria återvänder från shoppingrundan

och visar upp resultatet. Ett album av Buzzcocks, ett av Neil Young (”After the goldrush”) och en bok med Nick Caves samlade texter.

Det är dags för soundcheck.

Det går så där. I vanliga fall har tjejerna varsin monitor på scen. Här har Jossan en och de andra tre en att dela på och Maria är inte nöjd.

Det är en skum figur i hörnet av lokalen. Han är 40 nånting. Han har kroppsbyggnaden och hållningen hos en geléorm. Han bär dygnsgammal skäggstubb och en hy som inte varit i solen på för länge och hår som kletar sig mot skallen som om nån målat dit det med en pensel doppad i smör och klister. En sån som min mamma sa åt mig att inte ta emot karameller av när jag var liten.

– Jag följer The Donnas. Jag ger dem råd, säger han.

– Jaha, säger jag.

– Han är helt knäpp, säger Brett Anderson (hon som sjunger i Donnas och kallar sig Donna A) lite senare. Han åker efter oss och ger oss brev, långa handskrivna brev med råd om hur vi ska bli bättre och det är inte det sjukaste. Han ger oss också tejper där han sjunger sina egna låtar. Men det är inte det heller. Det värsta är att han köpte flygbiljetter efter vår preliminära turnéplan och sen när datumen ändrades skällde han ut oss och krävde att vi skulle kompensera honom.

Det är en halvtimme till giget och det är en vecka tills Sahara Hotnights andra och efterlängtade album ”Jennie Bomb” ska släppas och medan Maria byter om och sminkar sig säger hon att hon och de andra inför plattan lyssnat mycket på The Clash, The Jam och The Stooges och att de utvecklats.

– På vilket sätt? säger jag.

– På vilket sätt? säger Maria som om den följdfrågan var lika oväntad som onödig.

– Ja. Hur? Om du i ord skulle beskriva hur ni utvecklats.

– Jag tror vi blivit effektivare? Hmm? I att skriva låtar. I att repa in dem. I studion. Vi har mera rutin och allting har gått mera smärtfritt och? och så tappar hon tråden och säger i mild desperation till Jossan: Säg nåt!

– Jag har sagt så jävla mycket, vi har typ talat i flera timmar, säger Jossan.

Det har hon. Det har Jennie också. Det är de som pratar mest och bäst. Jossan gör det yvigt och Jennie mera precist och jag tänker att om nån i bandet nånsin kommer att skriva en biografi om Sahara Hotnights är det hon. Jennie är också den organisatoriska talangen. Den som försöker skapa struktur i rock ’n’ roll-kaoset.

Johanna glider liksom in

och ut ur bilden och ser stencool ut och skjuter kommentarer från höften och kan hon då och då reta syrran till vansinne verkar hon utomordentligt nöjd.

Maria? Ja, säg så här: om nån nån gång skulle sitta med henne i en lägenhet och proppen gick och det inte fanns några i reserv vore det bara att be henne fyra av det där leendet med hela ansiktet hon förfogar över och rummet skulle vara upplyst igen.

Men ändå. Hon har en mera avvaktande och försiktig hållning.

Kanske beror det på att hon inte tycker det är helt och hållet bekvämt med journalister och alla deras när, var, hur, vem och varför. Jag vet att jag skulle tycka det. I dag. Och i synnerhet när jag var 19.

– Fem minuter kvar, säger Hansi.

Det är inte fullsatt när Sahara Hotnights äntrar scenen. Men det är fullt. Och redan några takter in i öppningslåten ”Out of the system” vet man att det är jävligt bra. Det är första gången jag ser Sahara Hotnights och det är första gången jag hör det nya materialet. Energi. Det är ordet.

Och aldrig mer så än när Jossan i refrängen på nya ”Fall into line” går upp i högvarv och piskar dit varenda taktslag på virvelkaggen.

Hår och armar flyger och far. En blond storm från Västerbotten.

Alla i Sahara har karisma och tittvärde och står ut på sitt sätt men om nån står ut mer än de andra är det Jossan. Hon är en av tre trummisar i rockhistorien jag kan komma på som har tittvärde. De andra är Keith Moon (Who) och Clem Burke (Blondie).

– Jag gillar Keith Moon. Han var helt galen. Det fanns ingen logik alls i hans sätt att spela. Han var underbar när han satt och log bakom sitt trumset. Men idolen när jag växte upp var Dave Grohl i Nirvana och jag tycker fortfarande att han är en hur bra trummis som helst. Precis så hårt som han spelar ska man spela. Annars har jag lyssnat väldigt lite på andra trummisar. Jag är ganska mycket min egen, säger Jossan.

Det är över på en halvtimme och slutar med en furiös version av Undertones ”Teenage kicks”.

Jag gör en snabbenkät.

– Jävligt bra band.

Har aldrig hört dem förut. Om jag tror de kan bli stora i England? Både ja och nej. Ja för att de förtjänar att slå igenom stort. Nej för att det bara är töntband på listorna just nu och den här typen av aggressiv rock har svårt att göra sig gällande, säger Matthew Hill.

– Bra band. Bra show. Tjejrockband. Det är vad världen behöver, säger Stephanie Gustall.

– Grym trummis, säger Steven Roach, en piercad och tatuerad punkare som var med när det begav sig på 1970-talet.

Sen blir det vad det tidigare under turnén varit så dåligt med. Party. De två banden och deras roddare är där och ett annat engelskt band som hälsar på och om The Donnas bekräftar ryktet att de är dåliga på att dricka bevisar de i stället att de är fantastiskt bra på att röka cannabis.

Blir gärna så om man är från Kalifornien.

Sahara Hotnights deltar inte i den sysselsättningen. De håller sig till en alkoläsk vid namn Metz och snaps med smak av turkisk peppar och vodka cranberry.

Blir gärna så om man är från Robertsfors i Västerbotten.

Mitt i den glada kalabaliken sjunger de ”Nu grönskar det” a capella med perfekt tonträff och sen fotar alla varandra och det är väldigt glatt och kramigt.

På klubben en våning ner har dj:n klivit in i båset och i högtalarna hörs Smiths, Suede och bäst av allt ”Blister in the sun” med Violent Femmes.

Det pågår till tre på natten för då går bussen till Glasgow. Den bakre hälften är avskärmad och där har bandet och de andra sina sovhytter. Tjejerna stannar i sina slafar till lunchtid dan därpå och vid det laget har Hansi redan jobbat i några timmar med att fixa biljetter till flyget till Sverige morgonen efter och det är en ny dag och en ny stad och allt börjar om?

Maria och de andra går ut och shoppar i Glasgow och äter sen en tidig middag på en italiensk restaurang och Jennie blir irriterad på Johanna som tar fler citronskivor i isvattnet än vad hon har rätt till och det svarta molnet drar förbi på en sekund och Jennie gör det man enligt kutym inte får göra när man beställt in en pastarätt på en italiensk restaurang. Begär ketchup. Det skulle hon ha gjort oavsett vilken restaurang hon befunnit sig på men jag får för mig att etikettsbrottet i sig skänker henne tillfredställelse och njutning.

Maria börjar prata och får allas uppmärksamhet och drar en underbart liten poänglös historia.

– När jag var yngre tyckte jag att det var så tråkigt att dricka vatten.

Allas blickar är vända mot henne i förväntan.

– Ja, och nu tycker jag inte det längre.

Giget på kvällen på rockklubben Cat House är lika bra om inte bättre än det i Leeds.

Toaletten utanför logen svämmar över och då pratar vi verkligen om att svämma över. 100 liter. Låter woosh woosh när jag går på heltäckningsmattorna i korridoren utanför. Personalen ligger på knä. De har att göra.

Turnén är över.

Men snart är Sahara Hotnights tillbaka. Den nya skivan ska lanseras i Europa och London kan snart bli en permanent eller i alla fall tillfällig bas.

– BMG i England säger att de vill att vi ska vara här jättemycket. Säkert bo här i några månader och göra pr och spela och så. De är jättentusiastiska. Det blir jävligt mycket arbete. 24 timmar om dygnet. Vi måste spela och synas för att folk ska förstå. Särskilt i Storbritannien där de är så otroligt fördomsfulla när det kommer tjejband. De tänker direkt: Spice Girls! Produkter! Vi måste bevisa motsatsen, säger Jossan.