MILDA MADONNA!

DJÄRVT OCH UTMANANDE Det hade varit oerhört enkelt av Madonna att bara fyra av en greatest hits-show och nöja sig med det. Men hon har mer fantasi än så. På turnépremiären i Barcelona i går kväll spelade hon bara två gamla klassiker från de tidiga dagarna. Resten var material från hennes två senaste plattor. Det är djärvt, modigt och utmanande.
Foto: AP
DJÄRVT OCH UTMANANDE Det hade varit oerhört enkelt av Madonna att bara fyra av en greatest hits-show och nöja sig med det. Men hon har mer fantasi än så. På turnépremiären i Barcelona i går kväll spelade hon bara två gamla klassiker från de tidiga dagarna. Resten var material från hennes två senaste plattor. Det är djärvt, modigt och utmanande.
NÖJE

BARCELONA

Ledsen att behöva säga det.

Men det är en Madonna i storartad form som inte kommer till Sverige i sommar.

Jag har varit med om större musikaliska upplevelser - men aldrig sett en djärvare, snyggare eller mer uppseendeväckande scenshow.

Djärvhet.

Jag tror just det är nyckelordet om man ska försöka beskriva den föreställning den amerikanska superikonen skapat till sin första turné på närmare tio år - den som av någon anledning alltså inte leder till våra breddgrader.

Det vore så oerhört enkelt att bara fyra av en enkel greatest hits-show, så enkelt att bara infria den vördnadsfulla jättepublikens nostalgiska förväntningar, så enkelt att bara triumfera.

Så brukar ju artister på den här nivån göra.

I synnerhet de som varit borta och ska göra comeback.

Men Madonna är, gör hon fullständigt klart, inte som sina konkurrenter. Hon lever inte på gamla rutiner. Hon verkar i presens. Hon är nu.

Av de 22 sångerna i låtlistan är endast två gamla klassiker; en flamencoartad version av "La isla bonita" och en furiös "Holiday".

I övrigt handlar det uteslutande om material från de två senaste albumen, "Ray of light" och "Music" - plus en nyskriven, rätt fånig countrybagatell kallad "Oh, dear daddy".

Det är djärvt.

Modigt.

Utmanande.

I synnerhet med tanke på hur raffinerat och icke-publikfriande det materialet är i förhållande till den sorts trallvänliga musik man brukar få höra när arenamonstren rör på sig.

Jag kan inte låta bli att högakta Madonna för den hållningen.

Att sedan just "Holiday" råkar vara kvällen absoluta clou kan ju tyckas paradoxalt, men det förändringar inget i sak. Det är ändå så att många av de nyare sångerna låter bra mycket starkare än på skiva. De får mer liv, mer nerv, i live-versionen - inte minst som en punkig Madonna själv spetsar dem med fräsande gitarrlarm.

Själva scenshowen kan sammanfattas på samma sätt. Den vittnar om en ambitionsnivå Material Girl lätt kunde kosta på sig att skruva ner. Men i sin tydligen obändiga vilja att ständigt gå vidare och skapa nytt iscensätter hon något av det snyggaste och mest spektakulära jag sett på en scen. Momenten är så många och så rika i detaljerna att jag inte har en chans att sammanfatta ens en bråkdel på det här begränsade utrymmet. Låt mig bara säga att det geisha- och "croucing tiger"-inspirerade avsnittet är fullständigt fantastiskt. Som japansk balett - och ändå på rätt sida gränsen om det pretentiösa. Till och med de mest kräsna skull häpna.

Går det verkligen inte att få någon att ändra på resplanerna?

En liten avstickare norrut tar väl inte så mycket tid?

Hoppas, Sverige, hoppas.

Madonna

Låtarna hon spelade på premiären

Per Bjurman