Rockmorfar

NÖJE

Ulf Lundell är 52. Men han vill ändå spränga hela skiten i luften. Med rock 'n' roll.

Det här är Ulf Lundell. Som om ni inte redan visste det.
Foto: SARA RINGSTRÖM
Det här är Ulf Lundell. Som om ni inte redan visste det.

Sill- och strömmingstallrik med knäckebröd och länge lagrad Västerbotten vid ett fönsterbord på Grand Hotells veranda. Fiskmåsar flyger in och ut ur synfältet som bumeranger. Slottet står stadigt på andra sidan strömmen. Det är sommar i huvudstan.

- Tage Danielsson har en gång sagt att det är mycket roligare för folk som bor här att titta på Slottet än tvärtom. Har aldrig riktigt fattat vad han menar med det. Så fult är väl inte det här hotellet och Slottet är inte så snyggt, säger Ulf Lundell.

Möjligen tänkte Tage mindre på det estetiska och mera på det existentiella. På att Carl XVI Gustaf checkade in som spermie och inte kan checka ut. Inspärrad i slottet. Inspärrad i sin titel. Tänk efter. Vad i himmelens namn skulle kunna vara mera konformt än att vara kung i Sverige i dag? En skriven eller oskriven regel för varje andetag. Så beter man sig. Så beter man sig inte.

Säkert bättre på Grand då. Där checkar man in och ut efter behag. Där är man fri. Alltid en utsiktspost att föredra.

För konstnären är det mer än så - en förutsättning.

Frihet är att göra nånting utanför den ram man blivit given att verka inom. Det är svårt för vem som helst och svårast för kungen men Ulf Lundell har lyckats. Det började som det började för Dylan och Springsteen. Med ett fadermord (bildligt talat).

- Jag skrev saker redan när jag var 9-10 år. Men alla de här plattorna och böckerna och att debutera med en roman på 425 sidor ("Jack"). Alltså, jag tror jag blev tystad som barn, jag växte upp i en familj där mitt växande hämmades, jag hade en fader som la sordin på väldigt mycket och den floden måste hitta ett utlopp nånstans och den fann det i den här drömmen om att uttrycka sig i ord och musik.

Kanske bottnar hela

1960-talets populärkulturella explosion i just det? I att västvärldens unga generation tog sig en titt på sina farsor och insåg att det måste finnas nåt mer och bättre utanför de värderingar de representerade.

Det var bara att ge sig av på upptäcktsfärd och försöka ta reda på vad det var.

- När jag var 17 år satt jag med min kompis på ett berg och han påstod att livet var en trappa. Hans föräldrar hade läst en massa indisk filosofi. Han menade att vad man gör i det här livet, eller rättare sagt vad man återföds till, är avhängigt av vad man gör i det här livet, medan jag sa till honom: Det här är så vitt jag kan se en helt meningslös historia, vi måste skapa meningen själva här.

- Jag var vad jag förstår existentialist. Innan jag ens hört talas om ordet.

Jean-Paul Sartre, existentialismens upphovsman, myntade det kort och koncist: existensen går före essensen. Det vill säga vi föds in i livet utan karta, kompass och instruktioner om hur vi ska bete oss och vart vi ska ta vägen. Gud är död (snacka om fadermord).

Tillvaron är inget annat än ett tomt papper så sätt igång och rita och skriv.

- Jag tror att alla mina låtar är sprungna ur ett mörker och rockmusik är för mig ett sätt att försöka slå mig ut och göra ljus. Fundamentet är mörkret. En utsatthet. En medvetenhet om att det är ingen och ingenting som kommer att göra nåt åt det här om man inte gör det själv. Det pendlar mellan... Alla mina sånger är egentligen om en människa som backar in i graven eller i bergväggen och med jämna mellanrum spränger skiten i luften och försöker komma åt ljuset.

Det snackas och skrivs - företrädesvis på de sidor i våra tidningar som riktar sig till kvinnor - om den vilsne mannen. Om hur han irrar omkring. Nu när han inte längre behövs som jägare och försörjare.

Kanske är det inte männen som är vilsna. De vet vad de vill. De vill göra vad Ulf Lundell gör precis som han ville göra vad Jack Kerouac och Bob Dylan gjorde före honom. Inte nödvändigtvis bokstavligt på så sätt att de vill skriva böcker och musik, men på ett allmänmänskligt plan. Kanske är det kvinnorna som står vilsna inför den mannen? Han som vill spränga skiten i luften och komma åt ljuset. Han som behöver bryta sig loss och ut. Inte en gång eller två utan just med jämna mellanrum. Som livshållning.

I boken som följer med

5-cd-boxen "Livslinjen" skriver Ulf Lundell att "Kvinnor älskar att håna såna påståenden. Vilket kan få en att fråga, i mer hopplösa stunder, om kvinnor verkligen har nån själ".

Ett favoritadjektiv i sammanhanget brukar vara "omogen". Det vill säga livshållningen är ingen livshållning, det är en barnsjukdom och om mannen bara mognar går den över.

- Jajaja. Omoget. Det har man hört, till exempel och, ja, vad ska jag säga? Kvinnor är väldigt bra på att analysera män. Det är ingen tvekan om det. De ser rätt igenom oss. Däremot vill inte kvinnor gärna medge att män kan se rakt igenom dem. Jag har alltid sett det som så att ett sätt för kvinnor att komma åt män är att analysera ner dem. För att göra mannen begriplig och i den processen förenklas han. Till vanvett alltså. För jag har alltid tyckt att mannen är en minst lika komplex varelse som kvinnan.

Skilsmässostatistiken talar för

att mannen är lika lite intresserad av att leva upp till den förenklade bilden av sig själv som kvinnan är ointresserad av att leva upp till mannens idealbild av henne. Vi lever i hårda tider på den romantiska fronten.

En front bland många som Ulf Lundell rapporterat från. I 26 års tid. Ingen annan rockmusiker i det här landet har gjort det och samtidigt lyckats vara konstant kommersiellt och konstnärligt relevant. 26 år. En unik brinntid och då pratar vi inte tändsticka utan majbrasa.

Och medan folk som Bryan Adams sjunger om att vara "18 till I die" och Mick Jagger och Per Gessle gör sitt bästa för att bevisa att det verkligen är möjligt så åldras Ulf Lundell. Han fyller 52 år i år och det är med 52-åringens ögon han ser på världen och skriver om den och, det är det som är grejen, han lyckas göra rock "n" roll av det.

Han verkar förbluffad över att det är möjligt.

- Du vet, "Jolly Roger", att släpa den låten till replokalen och försöka få några musiker att spela den, hahahaha. Hej, jag tänkte att ni skulle spela en åtta och en halv minuter lång ballad. Den handlar om en 50-åring när hans barn har flyttat hemifrån. Vad säger ni boys?

- Men att den blev så lång får jag faktiskt skylla på SAS. Skrev den på Kastrup. Planet blev försenat och försenat om och om igen. Du vet: Shit, måste skriva en vers till, hahaha. Så det är inte mitt fel. Den kunde ha slutat på fem minuter...

Det projektet, att skriva

från platsen där man står, i Ulf Lundells fall hyfsat nära döden, är också den enda möjligheten. I alla fall om man bekänner sig till saker som trovärdighet. Dessutom är det ett äventyr och ett äventyr som faktiskt tilltar i intresse i takt med åren. Hur spränger man skiten i luften i jakt på ljuset när man inte längre sjunger om -67 utan faktiskt är 67?

- Jag vet inte. Jag har just klivit in i den tredje åldern. Först är man ung och juvenil och sen blir man familjeförsörjare i 25 år och nu kliver jag in i den tredje åldern. Där man antingen blir gräsmatteklippare och grillkock eller nåt slags mystisk pilgrim som ger sig ut i ett nytt och okänt land.

Gissa om Ulf Lundell tänkt gräsklippare och grillspade eller pilgrim. I synnerhet när han vet att det går, att det är möjligt. Ty det finns en man som är 60 på andra sidan Atlanten. Han har redan hunnit en bra bit på resan, som det senaste och av livsförakt och misantropi drypande vykortet "Time out of mind" bär vittnesbörd om.

- Bob Dylan gör det värst och bäst av alla. Han skonar ingen och allra minst sig själv. Den värld han sjunger om i dag. Den är det ingen som vågar titta in i med en penna av de rockmusiker jag känner till. Men så har det alltid varit med honom. Han är först och jävligast på nåt sätt. Konstigt nog blir det vackert trots att det är helt dött, ödsligt, utan mening. Hur fan kan det bli vackert? Det är så jävla bra. Det blir mening i det i alla fall. Man vågar sig inte på det själv. För man vill inte göra människor ledsna. Inte i onödan i alla fall, hahaha. Inte ta dem till den där fullständigt utbrända marken. Han gör det utan att tveka.

Allt talar för att Ulf

Lundell kommer att göra precis samma sak från sin synvinkel sett.

- Jag vill göra det, säger han.

Och med det ordet, vill, har han fångat sig själv. Ty ytterst är det vad som särskiljer Ulf Lundell från alla andra. Till och med från sina hjältar Jack Kerouac, Bob Dylan och Bruce Springsteen. Lundells vilja till liv är starkare än deras. Den är ett icke förhandlingsbart krav. Och den genomströmmar alla hans verk. Det kan och slutar också ofta i känslor av besvikelse, otillfredsställelse och leda. But he just don"t give a fuck. På nästa platta, i nästa roman eller på nästa gig kliver han in i ringen igen.

I morgon står han på Hultsfreds stora scen och den 4 juli har sommarturnén premiär i Marstrand.

arkiv Lundell

Tore S Börjesson (tore.borjesson@aftonbladet.se)