”Rädslan lyste i deras ögon”

Pierres vän dog i Roskilde • 159 döda vid konserter sedan 1990

1 av 3 | Foto: PONTUS TIDEMAN
Pierre Laveklint, 20, kan tänka sig att åka på festival igen, trots tragedin i Roskilde. - Jag hatar inte festivaler, syftet med dem är ju att ha kul.
NÖJE

Pearl Jams sångare Eddie Vedder vädjar till publiken att ta några steg bakåt.

Pierre Laveklint, 20, håller sin bror hårt i handen och lyckas ta sig ur publikhavet. Men vännen Carl-Johan Gustafsson försvinner in i massan. Han är en av nio som omkommer.

Ett år har gått sedan dess.

- Jag hatar inte festivaler, syftet med dem är ju att ha kul. Det går att förhindra sådana här olyckor, säger Pierre.

Kockan är halv elva när musiken drar igång. Framför scenen står 50 000 ungdomar. Stämningen är hög och folk pratar glatt med varandra. Det är trångt.

Pierre och hans kompisar är förväntansfulla: Pearl Jam ses som festivalens höjdpunkt.

De är ett stort gäng på ungefär 15 personer och när spelningen börjar har gruppen splittrats:

- Min bror Christopher och jag går fram emot scenen, först står vi i högerkanten och sedan i mitten.

”Obehagligt mycket folk”

När Travis slutar att spela på en annan scen, ansluter sig fler till den stora scenen, trängseln ökar. Vissa börjar knuffa sig bakåt och känner att det är obehagligt mycket folk.

Pierre och hans bror bestämmer sig för att hålla varandra i handen, så att de kan hjälpas åt om någon faller. Vid det här laget börjar publiken gunga likt vågor. Folk ramlar och trycks ned i trängseln.

- Huvudet är nere vid marken och träffas av crowd-surfares kängor flera gånger. Trots att jag höll min bror i handen får vi bara ögonkontakt en gång. Det var folk överallt.

Folk kläms och tappar andan.

Pierre trycks ned mot marken, men tar sig upp med hjälp av sin bror. Tillsammans hjälper de andra.

- Jag kommer aldrig att glömma blickarna, det var rädsla som lyste i ögonen. Jag gav säkert samma blickar till dem som hjälpte mig upp.

Förvirringen stor vid scenen

Bandet vädjar till publiken:

- Nu ska jag be er om något viktigt. Jag vill att ni tar tar några steg bakåt. Backa för min skull! Kolla om någon ligger under er ..., säger sångaren Eddie.

Sedan kliver en konferencier fram: 30 är skadade, konserten kommer att avbrytas.

Pierre och Christopher möter upp de andra kompisarna. Några fattas, men till slut har alla - utom Carl-Johan och ett par andra - dykt upp.

Förvirringen är stor.

Letade förtvivlat

På lördagen när de vaknar saknas fortfarande Carl-Johan. Han finns inte i sitt tält. De vet att några ungdomar omkommit, men får gång på gång beskedet att deras vän inte stämmer in på signalementen.

De letar förtvivlat. Klockan sju kommer chockbeskedet, Carl-Johan har omkommit.

Det har gått nästan ett år sedan dess. Årets festivaler drar igång och en ny i Roskilde väntar. Pierre berättar om hur de ändrat kravallstaket och scen för att öka säkerheten.

- Allt går att förhindra. Men ingenting hade hänt tidigare år, och ingen hade räknat med att något skulle hända.

Han hyser inget hat mot festivaler - musik är fortfarande hans främsta intresse. Många av kompisarna som var med i Roskilde träffade han genom musiken. Och även Carl-Johan delade det intresset.

- Jag tänkte åka till Hultsfred, men det blev inte så. Men Roskilde blir det inte - i alla fall inte för festivalens skull.

På rummet ligger hans eget band Moll Flanders cd, och i huset bor även andra medlemmar i bandet.

Det är ett kollektiv. Ett kollektiv som blev en kamrat fattigare den första juli för ett år sedan.

- Det känns jättejobbigt, men vi har kommit långt i efterarbetet. En stor fördel för oss är att hela gänget var på plats i Roskilde. Vi kan prata om det som hände på ett speciellt sätt, vi förstår varandra.

fakta / konsertdöd

Totalt dog 159 personer under konserter och festivaler.

År för år, land för land:

Maria Gners,Dan Panas