Harcourt imponerar

Ed Harcourt

NÖJE

Plats: Stora dans. Publik: Något hundratal. Längd: En knapp timme. Bäst: "Apple of my eye" är ju det stora mästerverket. Sämst: Man kan någon enstaka gång spåra några slags duktiga Beatles-övningar ingen får uppmuntra honom att utveckla..

HULTSFRED. Jag kan inte sluta tänka på att den charmige lille killen där framme vid pianot bara är 22 år.

22!

Det är ovanligt att personer i den åldern över huvud taget hört talas om Randy Newman, Tom Waits och den yngre Elton John.

Men britten Ed Harcourt har inte bara låtit sig inspireras av den sortens namn.

Hans musik är tidvis redan lika färdig, lika fullgången och långt utvecklad som den de hjältarna gjorde under sina respektive storhetstider.

Det måste vara ett tecken på sann genialitet.

Jag vet inte om den här spelningen är lika storartad som tungotalande vänner påstår att den i Stockholm härom månaden var, men han frammanar en skönhet och en intimitet man sällan får uppleva på rockfestivaler.

Och det utan minsta åthävor. Harcourt alternerar själv mellan huvudsintrumentet piano och gitarr eller banjo. Vid sin sida har han en kille på ståbas och en på sordinerad, vacker trumpet.

Mer behövs inte.

Den enda invändning jag kan komma på är att det i någon enstaka komposition finns spår av såna där duktiga Beatles-harmonier alldeles för många popsnillen laborerade med för några år sedan.

Men oftast låter han som Tom Waits anno "Closing time".

Och killen är alltså bara 22.

Det kan bli något mycket stort av Ed Harcourt...

Per Bjurman